Godmorgon, jag är i Georgien

När vi landar på Tbilisis flygplats hade solen ännu inte gått upp. Hopvikt över tre säten har jag sovit ostört från avgång till landning, så det är med mycket tunga steg jag kliver av planet. I den modesta terminalen ligger det nedgådda röda heltäckningsmattor på golven, och i taken flimrar ljuset från nakna glödlampor. Ungefär hälften lyser inte alls. Man märker direkt att här, här har kapitalismen ännu inte tågat fram.

Morgonruschen hade ännu inte hunnit ta vid, så väntetiden vid både immigrationskontrollen och bagagebandet är lyckligtvis kort. I ankomsthallen låter jag mig övertalas jag till att anskaffa ett sim-kort för endast en spottstyver innan jag ger mig ut i taxidjungeln. En brysk, lågmäld kvinnliga installerar på eget initiativ kortet på rutin, och att allting står på svenska, tycktes inte bekomma henne.

Under taxiresan in till Tbilisi, som jag självfallet fått till överpris, har staden ännu inte hunnit vakna till liv. Mörkret begränsar det som finns att se, men husen som radar upp sig längs med vägkanten känns som stöpta i sovjetisk form. Formlösa boxar vars glansdagar tillhör det förflutna. Dåligt upplysta gator, gigantiska reklamskyltar på obegripligt språk och en känsla av att allting mest är grått, fult och fattigt, för att inte försköna ordvalen. Den som någon gång varit I Moskva kan relatera till känslan.

Vi korsar Barathasvili bron, och tillryggalägger Frihetstorget som klockan sex på morgonen ekar folktomt. Medan vi färdas allt längre och längre bort från centrum på Rustaveli avenyn, Tbilisis paradgata, förstärks min känsla av att jag gjort en blunder I val av hotell. Chauffören korsar Kura floden igen, och svänger in på Agmashenebele avenyn som skall vara gatan mitt hotell finns att hittas på. Trots att området inte kan tillskriva sig Tbilisis mittpunkt, är det en anspråksfull gata med en inbjudande atmosfär. Sovjetiskt bredlagd, och kantad på bägge sidor utav både bostad- och förrättningshus med vacker dekor i Jugendstil. Utmed den enkelriktade avenyn står smalstammade träd, planterade med symmetriska mellanrum.

För en överenskomlig summa tillåts jag checka in till mitt rum trots att jag anlänt väl före utsatt incheckningstid. Uppe på rummet inser jag till mig förtret att det inte bara saknar fönster, det är dessutom inte större än en skolåda. Pust. Jag förbannar mig själv för att inte ha gjort nog research, men är för trött för att ställa till en scen, och somnar direkt.  Ett par timmar senare inser jag att jag inte kommer att överleva två nätter i det minimala kyffet jag blivit tilldelad, och repar mod för att gå ner till receptionen och beklaga mig. Minuterna senare är det är med en känsla av att vara mycket osvenskt, och inte på ett härligt sätt, som jag förklarar mitt missnöje för den plikttrogne receptionisten. Som tur är får jag till svars att en gratis uppgradering går att ordna med detsamma. Lämnar nöjd, med nyförvärvad insikt över varför människor med annan nationalitet än svensk sällan drar sig för att krevulera så fort skorna ömmar.

Prolog

Tbilisi, Georgien. Ännu en ny plats. Trots att solen ännu inte gått upp, och trots att jag är så trött att ögonen går i kors, så är jag uppspelt. Inkilad mellan mina två väskor sitter jag i baksätet till taxin, glad och tacksam över att jag ständigt ger mig ut på dessa äventyr. Att jag är orädd inför det som jag ännu inte vet, och att det är det som räddar mig varje dag. Den ständiga förändringen, det hastiga tempot och flängandet från plats till plats.

Med utgångspunkt i den Förenade Arabemiraten, längst ut på den arabiska halvön, har jag privilegiet att få se världen med mina egna ögon. Ifall jag skulle fått en stämpel i mitt pass varje gång jag kommit till ett nytt land, så hade jag idag haft 48 unika stämplar. Jag har stått högst upp på Taksim och blickat ut över vackra Istanbul. Jag har sprungit runt Central Park i minusgrader innan soluppgången. Jag har åkt motorcykel och bett för livet i Kolkata. Jag har blivit grundlurad på undangömda marknader i Shanghai. Jag har varit full och legat på motorvägen i San Francisco för att titta på stjärnorna. Jag har stått längst ut på Godahoppsudden och sett vågorna brytas mot klipporna under mig.

Allt detta, det är något jag vill skriva om. Det gick upp för mig att jag har något att berätta, och kanske framför allt, kan berätta det. Jag har alltid varit den som hellre skriver ner tusen orden än tar en bild, och jag vill introducera den här plattformen precis för vad kommer att vara. Journaler, berättelser, observationer, tankar och reflektioner. Personligt och nyanserat, ödmjukt och sanningsenligt, formulerat och noggrant, världsligt och småskaligt.

undertecknat, Adam Eriksson

11051257_10152697952914117_1233452671_n