Helicopters & philosophizing in Rio de Janeiro

Rio de Janeiro, from where I wrote this, is a multifaceted city. It’s an immensely beautiful place not hard on the eye, but below the scenic surfaces where the extremes of nature meet mankind, lays a defective society where the gap between the ones who have, and the ones who haven’t is remarkably palpable. A few days ago I got the opportunity of seeing it all from above, and I didn’t hesitate. From the observer’s seat of a tiny helicopter, it all looked so different. The teal blue ocean vigorously slamming the beaches, seeming so narrow that the rambunctious atmosphere they are known for felt like an illusion. The many colorful favelas climbing the cities steep slopes, stating the most contradictory contrasts where the poor look down on the rich, and the rich look up on the poor. And the statue on Corcovado; gigantic next to you, a chess piece from above. A reminder that some things are not as widely dimensional as we give them credit for, we just need to look from different angles. When I sat there it was in the company of one fear and one hope. One fear that giving up the observer’s seat will suck. One hope that the view is probably much better from the left seat. And just for clarification, I have zero ambitions of becoming a pilot.
 
How some so sharp contrasts can be equally appealing is a discovery of a traveler I never seem to stop falling for. Wrapped in a blanket with my feet up on the parapet I sat on the balcony in Rio the other night; my only company was the salty scent of the aggressive waves lapping the shore of Barra de Tijuca just below. I who basically grew up by the sea sat there and thought how something that’s supposed to be so foreign to me, somehow wasn’t. It was a different sea; the Atlantic has a fury the Baltic Sea doesn’t, but the sounds and the scents were identical while sitting there on a balcony facing the Atlantic ocean. A little strange and a little magical.
 
Where I live today, in the downtown area of one of the world’s fastest growing metropolitans, silence doesn’t exist. Day and night the city makes the same inevitable noise of its own growing pain, rising and stretching in every direction. Such man-made noise I was never surrounded by when I grew up, and I sometimes feel like I’m still getting accustomed to it. So very different from the reality I grew up in. Somehow it still brings me a similar serenity and sense of safety I get from listening to the waves. I believe it’s the mixture of what’s familiar and what’s unfamiliar that speaks to the part of me who have always sought to discover new horizons. To some, security is in homecoming, and to some, it’s in the escaping of home. To a few, it’s the wealth of both.
 
When I think of it, it’s really the contrasts that intoxicate and consumes me at the same time. The irrelevance of time zones and weekdays and all the numbers in between I believe to be unimaginable for someone living in a routine. But there’s a hidden back side of too much abundance of liberation and it’s called complacency, where the lows aren’t as low but the highs aren’t as high. Where Monday is not that much different from Friday, and 12 am not that different from 12 pm, and number 639 not that different from number 369; at least until you stand on the third floor trying to get into your hotel room while realizing that it’s actually on the sixth. It’s a meadow with an endless horizon, and when every direction looks the same, the thought of staying put is more appealing than to start walking. I read somewhere that the comfort zone is a beautiful place, but nothing ever grows there.
 
It’s been important to me realize that the day where I won’t find any more beauty in this life, will never come. And it’s been important because I would have waited a very long time if I didn’t know this. There are more beautiful places I wish to see while time allows for it, and if there is one thing to take away from a life where it’s all about constant first impressions, it is that there are as many ways to be happy as there are impressions of them. And maybe even more importantly, for the ones in meadowland, that it’s perfectly fine to be in a happy place but still dream of another happy place. Just remember, you might have to actually start walking to find it.

BLAND SLUMMEN I RIO

Image

Rio de Janeiro kan vara en av världens vackraste och mest natursköna platser. Men jag kan inte undgå att tänka att det trots allt är stad som inte borde finnas till. För olikt de flesta andra städer, är Rio en stad som byggts upp i ett område helt olämpligt för människans framfart. Runt, över och genom det bergiga landskapen breder staden ut sig, och det känns som att befinna sig mitt i en djungel när man färdas genom den. Vägarna må vara asfalterade, och husen högre än träden, men man inte undgå att känna att det trots allt är naturen som bestämmer här. Hela staden känns som ett enormt tropiskt växthus, men klätterväxter längs trädstammarna, och färgglada blommor utmed vägarna. Det är inte likt någon annan plats jag tidigare besökt. Men det som fascinerar mig mer än bara Rios skönhet, är något helt annat än Jesusstatyer, Sockertoppar och Färgglada trappor. För bortom dem kilometerlånga sandstränderna, dem förmögna jättehotellen och gatorna där OS-febern redan råder, finns att hitta, en verklighet svår att föreställa sig. Rio de Janeiros favelor. Slumområden. Och det ryktas om att uppemot hälften av Rio de Janeiros invånare finns att hitta just här.

När man färdas genom Rio ser man kåkstäderna breda ut sig som färgklickar utmed sluttningarna i den bergfyllda omgivningen. Små lådor till bostadshus ligger staplade på varandra med snäva mellanrum, och vittnar om ett eländigt liv där varje kvadratmeter utgör en väsentlig skillnad för dess invånare. Men trots att dessa områden av minerad mark är platser dem flesta väljer att hålla sig borta ifrån, kan jag inte undgå att känna mig fascinerad av livet som levs där. Ett liv långt ifrån mitt eget, och mina gelikars.

Jag kom i kontakt med Alberto, som jobbar som guide i Rochina. Rios, och Sydamerikas största favela. Dagligen tar han med turister och nyfikna för att skänka en inblick i en vardag som i mångt och mycket även är hans egen. Trots att han idag har fast sysselsättning och inkomst, bor han fortfarande kvar på adressen han växte upp, mitt i Rochina.

Det är bara jag och Alberto som beger oss ut, tidigt. Vi åker med kollektivtrafiken hela vägen upp till toppen av Rochina, som likt dem flesta favelor breder ut sig längs med en brant höjd. Under den skumpiga resan får jag berättat för mig hur favelornas invånare tar bussen till arbetet inne i stan, och sedan hem igen på kvällarna. Vidare får jag veta hur mycket man ser emot vad som enligt Alberto blir ”Det enda arvet ifrån dem Olympiska spelen”. En helt nybyggd Metro, som öppnar i samband med spelen i Augusti.

Precis innan vi når vår destination sneglar Alberto på mig och påpekar småskrattande att ”You are too social”. Ett brasilianskt uttryck för någon som överklätt sig, förklarar han sedan. Men det visar sig inte vara någon fara. Trots att slumområden generellt är platser man inte gärna drar oönskad uppmärksamhet till sig, är jag säker i Albertos sällskap. Det har inte gått mer än fem minuter från vi klev av bussen, och redan har han hunnit hälsa och småprata med ett femtontal människor. ”Hur går det på jobbet? Hur mår mamma? Har barnen börjat skolan ännu?” Jag pratar inte ett ord Portugisiska, men det är inte svårt att förestå vad det är för typ av samtal som hålls. Alberto har bott här hela sitt liv, och känner både gränderna och vem som bor i dem som sin egen bakficka. Honom rör ingen.

Gatorna som letar sig upp för slänten är krokiga och skeva. I utmärkta områden mitt på trottoarerna ligger enorma sopberg och förmultnar i den tryckande hettan. Lösgående hundar nosar runt bland avfallet, och stanken av förruttnelse ligger stinn i luften. Jag ser storögt på spektaklet och tänker för mig själv att det här finns ju inte, men Alberto som en tankeläsare skyndar sig att påpeka att det finns ett system, om än ett enkelt sådan. Två gånger om dagen forslas avfallet nämligen bort till dedikerade soptippar av stora traktorer. Primitivt, men fungerande, för bergen på gatan växer sig snabbt okontrollerat stora.

IMG_3241
IMG_3253

Vi letar oss in i gränderna mellan husen, och det visar sig att det snart ska hållas visning i en av lägenheterna. Dörren står öppen, så Alberto visar mig in. Rummet som utgör lägenheten är inte större än 12 kvadratmeter, och här skall ett helt liv rymmas. Golvet är fräscht i klinkers, och väggarna vitmålade om än smutsiga. För strax under en tusenlapp om månaden är det här standarden får jag förklarat för mig. Den här lyan tillhör tydligen en av dem finaste dessutom.

IMG_3242
IMG_3243

Gatan utanför är en brant och snäv upplevelse, som lutar upp till 45 grader. Här går man en i taget, och ser sig noggrant om vart man sätter ned foten. Det är inte bredare än att man kan hålla sig i husväggen, men det är lätt att ramla om man inte är på sin vakt. På huvudhöjd hänger elledningarna som i ett virrvarr, och Alberto förklarar att det är mycket vanligt att folk lär sig att stjäla elektricitet i favelorna. Ekonomisk fattighet för åtminstone med sig uppfinningsrikedom tänker jag. Alberto delar entusiastiskt med sig av anekdoter från sin uppväxt, ”Here I went on a date with my first girlfriend. Here I used to play football as a kid” och gestikulerar vilt. Han berättar med inlevelse om varje hörn vi svänger runt, och trots att livet här är en intighet för många är hans berättelser fyllda av glädje. Helt fantastiska historier! Vi rundar ännu ett hörn och plötsligt ligger hela Rochina för våra ögon. Flankerad av berg under en klarblå himmel ligger favelan som ger hem åt runt 70 000 människor. Smutsigt, stökigt men vackert i sin enkelhet. Här ifrån ser dem fattiga ned på rika i Rios centrum. En rätt häftig kontrast.

IMG_3246

Trots att livet här är synonymt med underklass så kan jag inte undgå att tycka att det inte känns så eländigt som jag först föreställt mig. Jag påpekar detta till Alberto, som i sin tur berättar att han medvetet valt att undvika dem mest härjade delarna av Rochina. ”Westerners don’t seem to appreciate such misery” säger han. Jag vill inte gå miste om en sådan chans, men det krävs övertalning för att Alberto skall gå med på att ta mig dit. Vi svänger in på en gata, och som om någon tryckt på ljusknappen avstannar plötsligt allt liv. Gatan vi precis lämnat var fylld av butiker, trafik och händelse. Här finns inget. Alberto säger allvarsamt ”Do not take pictures here”. Han förklarar sedan att det här området är var maffian har som mest inflytande. Det är inte lönt att slå upp en verksamhet just här. Vi lunkar på, och snart hörs ljudet av rinnande vatten. Det visar sig vara Rochinas mycket enkla avloppsystem, som här rinner ovan jord. Stanken är så påträngande att ögonen tåras, men det är en upplevelse värd att bevittna. Det är inte lätt att ställas inför sådan direkt misär, men viktigt att bli påmind om att ens egen verklighet är en overklighet för väldigt många.

Vi närmar oss utkanten av Rochina, och lika plötsligt som allt liv emanerade från en gata till en annan, lika plötsligt kommer det tillbaka. Det är uppenbart att bor man inte här, så är det svårt att få koll på vilka områden man skall undvika. I ett marknadsbås köper jag Paranötter för en spottstyver, och Alberto förklarar ingående om allt främmande som ligger på bordet. Vad som är importerat och vad som är lokalproducerat. Det finns inget denne man inte vet, och hans berättelseförmåga är unik. Vi skiljs slutligen åt, och jag sätter mig på bussen ned till Rios centrala delar.

Det behöver knappt understrykas att livsstilen där, är den raka kontrasten till den i stadens skuggor. Klyftorna är djupa, och man får snabbt intrycket av att man antingen bor väldigt fattigt eller väldigt överdådigt. Det finns i princip inget mellanskikt. Överklass- eller underklass. Och visst är den verklighet som ligger längst ifrån ens egen oftast den mest intressanta, men man skall under underskatta Rios rikaste delar för det. Leblon, som ligger precis innanför Ipanema Beach, är Rios finaste kvarter. Inte ett hus är målat i annat än sobra rena färger. Det är ett området helt i vit marmor, där gatorna är noggrant renhållna och trottoarerna är bekvämt breda. Lummiga träd formar trevliga alléer över gatorna, och trots att folk här snarare bär kostym än flipflops så är det ett trevligt område. Precis som övriga Rio, och Brasilien i stort, existerar inte någon direkt stress här. Taxichaufförerna läser tidningen vid stoppljusen, en servitör sopar rent kring en uteservering och en äldre dam powerwalkar förbi med gåstavarna i högst hugg. Tämligen oinvaderat av turister, även om stranden ligger så pass nära att man hör vågarna skölja in mot land och känner doften av saltvatten i luften.

IMG_2656

Jag letar mig ut på udden längst vid Ipanema Beach, där är utsikten hisnande vacker, med rika Rio i förgrunden och med favelorna i bakgrunden. Och det är väl precis det som utmärker Rio de Janeiros skönhet, dess kontraster. Storstad och djungel i ett. Där rika och fattiga lever sida vid sida. Där män håller hand på gatan, med Jesus vakandes över dem från Corcovado berget. Där turister flockas för att ligga i solen, men håller sig inomhus efter mörkrets inbrott. Rio de Janeiro och dess många ansikten, som jag skulle kunna berätta så mycket mer om. Vi ses igen!