I Algeriet förs tankarna till det viktigaste

Från öst letar solen sig långsamt upp över Algeriet. 06:37. Även när vinden ligger stilla och sandkornen gör luften grumlig gör havet sig hört på hundra meters avstånd. Samma hav som jag såg skölja upp längs stränderna i Marseille för ett par veckor sedan. Men samtidigt ett helt annat. En horisont som solen skiftar i färg och ett vatten som är nästan ogenomträngligt mörkt precis intill strandkanten.

I Afrikas största land är mångsidigheten stor, men lättjan är den samma. I den svala medelhavsbrisen vid kusten, och i dem trånga gränderna uppe i Casbah i Alger. De ojämna gatorna inne i vad som betecknas både som Algers slum tillika dess kulturella arv är söndriga, och det är svårt att slita blicken ifrån den urgamla sandfärgade arkitekturen nedklottrade av politiska slagord. Vår flerspråkiga ciceron gestikulerar häftigt och blandar omedvetet fraser från sina många språk i sina berättelser för att sätta prägel. Längs Casbahs huvudled triumferar han stolt att gatustenen är den samma som på Champs-Elysées, fast där både tar likheter både av och vid, trots motljus av den starka eftermiddagssolen. Utmed en av stadsdelens få trafikerade vägar med växande osande sophögar längs trottoarkanten ligger en av många mindre moskéer; en turkos färgklick i en annars avtonad omgivning. Jag som går med bara knän får vänta utanför den ovala entrén i handsniden arabesk, och i den svalkande skuggen från murarna som omger byggnaden låter jag blicken vila på dem som sluter upp och ställer skorna innan dem duckar under den snäva porten. Här liksom nere i Algers backiga affärsstråk tycks det muslimska modet mer uppsluppet. Att se kvinnor i färgstark hijab, eller inte alls, är långt ifrån lika otänkbart som i många andra delar av den arabiska världen. Män kommer i uppknäppa linneskjortor, och jargongen är bara annorlunda.

I Algers mitt sträcker sig den franska influensen ännu närmare. Stadens kanske viktigaste historiska monument, La Grande Poste, det gamla postkontoret med stor trappa upp till en marmor försedd ingång och små arkader längs med varje våningsplan, omges av luggslitna bostadshus i fransk stil. Fem-sex våningshus med franska smala balkonger bakom järnräcken, vars syfte mer är dekoration än funktion. Dubbla fönsterluckor framför avlånga fönster. En hav av flaggstänger radar upp sig längs en av gatorna, och ett dussintals algeriska flaggor i smaragd och vitt smattrar ilsket i vinden. På ett rustikt café dricker vi kaffe och äter chocolatines för en summa mindre än för ett frimärke. Kaffekulturen är delvis fransk, delvis algerisk. Man får vara försiktig med i vilken ordning man ber om mjölk, annars blir det kaffet som blir tillsatsen, inte mjölken. Och att bara be om kaffe utan förklaring, ger dig en espresso.

Vår chaufför är en väderbiten och gladlynt man med pepparkaksbruna armar och inte ett hår kvar på huvudet. Brahim heter han. Brahim talar inte ett ord engelska, men har lyckligtvis inget emot att sänka tempot på sina franska svador så att åtminstone några meningar blir förstådda. ”Vi är moderna muslimer” påpekar han stolt när jag berättar om mina tidigare bevittnelser, och han förklarar så enkelt som möjligt att Algeriet är en liberal plats. Vilket jag tolkar som, är på god väg att bli en liberal plats. Att mitt sällskap inte förstår ett ord, och att jag försöker hålla masken för att inte visa att även jag simmar motströms, är inte ett moln på Brahims himmel. Han gestikulerar vilt medan han kör, och släpper ratten för att peka med hela armen. En inte helt ovanlig i syn i ett land där trots många överraskningar, vissa sakar fungerar precis som man förväntat sig. Vem som får företräde i trafiken och att stanna för rött, det ses som rekommendationer snarare än lagens långa arm.

Att köra bil i Alger är lite som att köra bil i San Francisco. Ena stunden tvingas man stå på gaspedalen, och nästa hålla i handbromsen med bägge händer. Brahim tar oss till en plats med utsikt över hela den vita medelhavsstaden, som från ovan inte avslöjar det myller av liv som döljer sig i dess prång. I ena änden syns ett annat viktigt monument, Notre Dame d’Afrique, en jättelik Basilika också på fin utsiktsplats. I andra änden skymtas minareter till Jemma al Djazair, den försenade moskén som skall bli en av världens största, och Afrikas högsta byggnad. Detta får vi stolt berättat för oss vid varje tillfälle den skymtas i horisonten. Framåt kvällen har jag tappat räkningen på hur många gånger.

Det pråliga hotellet vi bor på är en inrättning väl avskilt från tumultet utanför, med egen strand och trädgård. Havet har vaknat till liv nu, och vågorna slår våldsamt in mot land med en kraft nästan omöjlig att överrösta. Den tilltagande vinden gör den tryckande värmen uthärdlig att vistas i. Medelhavsljuden, vågorna, vinden, de svajande palmträden, vaggar mig till ro. Ibland blir jag påmind om att jag glömt bort värdet av det som inga människor någonsin kommer lyckas återskapa utan bara bevara. Och det är viktigt att bli påmind, i en värld som fylls av illusioner.

Capetonian summer

Laying flat down-and-out on my hotel room bed after almost 24 hours awake I still can’t block out the sounds from outside the partially open window. The sounds of cars accelerating unnecessarily fast on the freeway; the melodic bird song commingling with distant laughter from the people down in the parking lot below. And looking out: Signal Hill, majestic and bare, framing the narrow view of Cape Town waterfront from my rooms modest view. in Sweden it’s midwinter right now. In Dubai, it’s winter as well. If anyone from the northern hemisphere can ever truthfully refer to an average of +20C as winter, that is. But in Cape Town, it feels just like the first summer day. A European summer day. Dry, intense heat. Vaguely cloudy, vaguely breezy. Completely enjoyable.

Later I walk down sun-drenched Bree Street and the bottles of red clink in the bag for every step. On both sides of the sloping road quirky cafés and charming eateries line up wall to wall, and I catch myself missing having my regular go-to places. The ones you can only have if you live in a single location. Observing the rambunctious everyday life going on here is like watching a movie. A couple of friends caught up in conversations so captivating their coffee gets cold. A first date noticeable due to an exchange of shifty eyes and an awkwardly large distance between the two. A job interview, palpably stale and a candidate in overdressed attire. While observing these people going on with their lives, I think about how there’s an invaluable value to everyone who lives life likes vagabonds, to have this kind of permanent sanctuary. Somewhere to escape whenever feeling the need to. However, when the sun rises in the south today, and in the north tomorrow, the sanctuaries will never be one of the same. And that’s a sacrifice for some, a blessing for some. Personally, to somehow starting to miss having a place to take for granted, makes me feel a little more mature than before. 

Enjoying a late lunch outdoors at the V & A waterfront enhances my sentiments of this haven. As much as I despise tourists and the mindsets of such, they’re good fun to watch. The German couple next to me insisting on placing their order in German and the waiter rolling his eyes behind their back despite having no problem to understand. He’s done this song and dance before. A British company in the autumn of life a few tables away, laughing genuinely and uncontrollably loud, who have forgotten to look at the menu, even the third time the waiter comes back. Me, being depraved and drinking Shiraz in the middle of the day, watching the clouds rolling in over the ledge of Table Mountain as if to swallow the entire city right before they dissipate into thin air. Kids taking a spin on the big Ferris wheel, screaming jovially to their parents on the ground. To live in a place where real life is so present seems so very attractive while sitting here.

Cape Town is a vivid and colorful city, both metaphorically and literally. It’s not the safest place to dwell, Lord knows, but one might ask oneself where is 2017? There are parts of this multicultural Metropole to avoid, and there are areas so expensive only the most well-heeled elite can afford to sniff. The gaps between the ones who have and the ones who haven’t have deepened, but from an outsider’s perspective it’s not easy to identify the issues. Gentrification has settled a lot of the unrest over time; it’s not hard to recognize that central areas looked a lot different not many years ago. Cape Town is a little like patchwork, and that’s what gives her it’s charm. Shiny facades of glass flashing future, on cracked streets where millions have already walked. Old paint chipping of houses, providing a home to new stores and restaurants. Old fashioned road signs leading the ways for modern cars. If the city were a person, she would have the old humble look of someone where life has left its marks. And that fits with how I see South Africans; strong in their opinions, but polite and passionate, not only at work but in life. Hot-spirited at times, but always honest. And courageous and outgoing, even when a situation might require the opposite.

Anecdotes of Mauritius

06:30. As I run alongside the highway, there’s a smell of manure emanating from the open fields flanking the road. Having grown up in the Swedish countryside, I can’t help but feel at home. Sensing that same smell every morning, year around. The misty air, the slow drizzle from a cloudy sky, the sound of aircraft coming in to land at the nearby airport. The sound of my feet hitting the wet asphalt underneath. This is all so well known to me. Traversing mile after mile while watching the sun slowly rise over a new place, must be the ultimate moment of solitude I think to myself. In the morning hour, In the borderland of night and day, I could go running to infinity.

Mauritius, I’d never have thought…


We’re sitting in the hotel bar when we fall into a conversation by chance. ”For the last 13 years we’ve returned to this island”, the older gentleman tells me. His German accent is strong, and he coughs tenaciously as he puffs his cigarette. His name I don’t recall as I write this down, but his stories are as vivid as the moment he told them. He comes from the generation who likes to tell, I from the one who enjoys listening. He talks about a country where change is gradual and doesn’t happen overnight. A place, where things have a tendency to move at a pace of their own. ”Even though the island attracts a lot more tourists nowadays than when we first sat foot here, it’s still got its soul.” I think of the experiences I’ve accumulated, and try to discern what he means. The small bumpy roads, the rampant sugar cane fields, the stray dogs rummaging through the sidewalk garbage, the old utility scooters making raspy, buzzing sounds as they drive pass. Little things. Big impressions.

I learn from my conversations that despite being a country that attracts by the scenery, Mauritius is a country of very few natural resources. And as such, the government has invested in its primary asset; it’s people. A fascinating reality in a place where people come to escape their own reality. Free education from pre-primary to tertiary level, as well as free transport for all students. Mauritians are a proud people, and you can tell in the way they speak about their country, being not only engaged and committed but acutely aware of its history, it’s present situation, and it’s future. And they love to tell their stories. The drivers, the maids, the vendors at markets, the sales assistants in the souvenir shops, they all have stories. Big stories about a young nation’s journey from a developing country to a developed country. Small stories about horse racing on the weekends, hidden sanctuaries tourists won’t go and about treating yourself to the very best in life, because life is too short not to. To some, the very best is drinking only the finest Scotch, and to some, the very best is just a moment of doing nothing. Their stories are equally different and equally captivating.

But much as I love to both talk and listen, there are times and places where words are redundant. And Mauritius is a place where silence is perfectly fine, being a country of strikingly beautiful scenes. Standing on top of the Citadel in the capital Port Louis reminds me of this once again. Far beyond the serene backwaters and the hypnotizing sun rises, the off-white beaches and the gangly palm trees, but in the midst of a different beauty, man-made beauty. Flanked by mountains lays this small city, who seduces by being low key. The old colonial houses, the small sidewalks and that quaint spirit I so passionately can’t get too much of. Strolling along the waterfront makes me think of a smaller version of Cape Town. The repurposed boathouses now used as boutiques, the sound of the flags fluttering in the wind, the mixture of tourists and locals loitering on the cobblestoned quay. No one’s in a hurry. Even in the fresh produce market a stone’s throw away where the sound level is so high people have to out-yell each other, and the aisles are so narrow people have to jostle one another physically, it’s like time doesn’t matter. It’s chaotic, and it’s not. It smells of thyme and coriander, soil and sweat commingle between the makeshift stalls, where all the vegetables are perfectly lined up and so vibrant with colors they look like gemstones. And except for the overly priced vanilla pods, everything cost next to nothing. Oh, Port Louis.

As always, thank you for having me. It’s been a pleasure, and I’ll see you shortlyska%cc%88rmavbild-2016-09-19-kl-19-00-14

ska%cc%88rmavbild-2016-09-19-kl-19-00-54
image

MINDFULNESS IN SENEGAL

Dakar, West Africa. Morning hour. It’s so quiet you can hear the palm trees swaying in the light wind,  and how the great Senegalese flag flaps from the easy breeze. By no means is this hotel located on the outskirts of town, but the serenity is remarkable. I try to take this moment in as I reminisce about the last two days happenings.

The roads in Dakar aren’t by western standards, and it’s only in the plusher parts of the city paved roads can be taken for granted. Even there, streets, as well as sidewalks, are likely to not be intact. Drivers tend to think of road signs as recommendations rather than directives, and novelties such as seatbelts and taximeters haven’t yet had their breakthrough in Senegal. Slowing down for speed bumps seems to be a waste of time, just like trying not to get ripped off the fare. Even though essential skills in bargaining, as well as limited knowledge in French, comes in handy when mediating, the price will vary if you’re not Senegalese.

As we drive alongside the coastline I roll the window down and feel the breeze from the Atlantic. Being located at the tip of the Cap vert peninsula Dakar is a city almost completely surrounded by ocean, and the refreshing scent of saltwater is present almost anywhere you go. I eventually get dropped off on the Independence square, a mid-point downtown and only a stone’s throw away from the waterfront. Old edifices in various style surround the elongated square, the most beautiful remnants of Senegal’s colonial area. Balustrades and french windows, arcades and second-story verandas, hidden in between the turmoil of open-air markets and the Senegalese everyday life.

Image

Located just off the coast of Dakar is immensely beautiful Île de Gorée, a transshipment place of great importance for slaves during the colonial era. 15 minutes it takes from the mainland, to travel back in time. As soon as I step off the ferry in the tiny island self-appointed guides line up offer me their services, but I fend off every offer to marvel in solitude.  The island is a picturesque haven of shuttered houses flanking narrow alleys, rigorous stone walls and exuberant flowers climbing every facade. To earn their livelihood the islanders exhibit a miscellany of wooden crafts and handpainted canvases in almost every corner, for soaring prices to gullible tourists.  The store owners physically drag you into their shops, if you don’t walk fast enough. I run into a colleague of mine, but forget to watch my next step, and I soon realize the island is crawling with lizards the size of housecats. All of a sudden open-toed shoes seem like a very poor choice. Sigh.

I drink seasoned coffee from disposable mugs while I watch the puritan life go by on the island. My travel companion and I end up in a conversation with one of the local vendors as she tries to persuade both of us to invest in her small business. I’m mesmerized, not by the business, but by something I’ve come to realize is a common trait amongst the Senegalese people. Being introspective but not demure, and very mentally strong. Something I appreciate a lot. We continue our banter, but in the middle of our frivolous chat, reality suddenly comes knocking on the door, and it becomes clear that life here is simple in considerably more senses that just materialistically and technologically. 

When it’s starting to dawn on the woman that she’s not going to make a profit out of us, she starts joking that if she can’t sell her business maybe she can sell us her sisters? I wink my one eye and say to her that I would prefer to go with one of her brothers instead. Instantly she glares at me with a dismayed look on her face, and she starts murmuring an inexplicable chant in French. This kind of blunt Homophobia I have very little experience of, but I just look back at her and shake my head in a sense of despair. My, somewhat more credulous companion, has a stronger reaction than I do and starts condemning the woman for her unseemly gestures. It becomes clear that this awakening has caught him off guard, not being a matter he would normally reflect upon being a heterosexual.

A bit later he asks me, what it feels like, the disdain? I smile, and explain to him, that ignorance and fear of the unknown are something you will come across everywhere you go, which is why you have to remind yourself that no progress was ever sprung from a source of unawareness. The person I have become did not flourish in a place of ignorance, which makes it very irrelevant for me to seek for acceptance in a place of obsolete values. Big shoes you can grow into, but life is too short to waste any time trying to squeeze into a pair that’s already too small.

As we contemplate life while walking down one of the many cobblestoned dirt roads, a young boy of maybe nine or ten years approaches us. He’s in a cheerful mode and engages in conversation with the two of us as we pass by. All of a sudden the little boy points at my friend’s wristwatch and admires it with wide eyes. My friend smiles back at him, and then he looks down at his watch. I can see him fiddling with the lock, and moments after he takes it off and hands it to the boy. The boy is instantly overwhelmed and starts jumping around, showing his newly acquired gem to all of his friends whom all are throwing envious looks at him. I’m standing a few meter away as this heartwarming scene takes place, watching them both. My companion, acquainted enough to understand the insignificance of materialism. The little boy, humble enough to understand the great value of small gestures. Both united in the purest forms of wealth.

A drop in the ocean for me, but maybe the entire ocean for him, he told me afterward. In my mind, I’m brought back to the now overshadowed, previous episode of the day, thinking that mindfulness will always prevail over ignorance. I think to myself, that sometimes it feels like I know everything there is to know in this world, and sometimes, I feel like I have everything left to learn. And that’s not the worst feeling to have, I keep discovering.

Thank you Dakar, it’s been the utmost pleasure.

Kapstaden

Den första gången jag kom hit var i Oktober 2015. Få platser har jag haft så många föreställningar kring som Kapstaden, vilket inte alltid är ultimat när det handlar om en plats man ännu inte lärt känna. Jag var rädd för att bli besviken. Att jag ställt mina förväntningar alldeles för högt. Men, det skulle visa sig att jag hade fel. Riktigt fel till och med. Jag skulle få erfara för allra första gången hur det kändes att vara hemma, trots att jag inte var det. Om himlen var en plats på jorden, så visade den sig vara Kapstaden.

Jag dras till platser som får mig att känna något. Det kan vara orättvisa, vemod, vanmakt eller okunskap. Det kan också vara fascination, häpnad, glädje eller kanske viktigast av allt, tacksamhet. Känslor som skapar ett avtryck och sår ett frö, som man inte lämnar bakom sig när det väl är dags att resa vidare. Råa känslor med djupa patos.

Kapstadens magi är med lika delar uppdelad på tätorten i sig, och naturen som omsluter den. Likt en amfiteater flankeras staden på nästan alla sidor av natursköna höjder, med Atlanten som publik. Hela staden är som en teateruppsättning, och oavsett vart du befinner dig innanför dessa ramar är utsikten häpnadsväckande nog så gott som densamma. Jättelika Table Mountain kan nästan alltid skymtas i kulissen oavsett vart du vänder blicken. Detsamma gäller för betydligt mindre Lions Head och avlånga Signal Hill, som tillsammans med Table Mountain skapar en unik och asymmetriskt vacker utsikt, omöjlig att få någon annanstans i världen. Att detta är möjligt beror inte bara på bergens höjder, utan även på faktumet att det inte finns särskilt många högresta byggnader i Kapstaden som skymmer utsikten. Sanningen är den att det inte är en särskild stor stad varken till ytan eller befolkningsmässigt. De få höghus som stoltserar i den lilla stadskärnan har inte så värst många år på nacken, trots att majoriteten varken kan beskrivas som moderna eller iögonfallande.

IMG_3808

IMG_2712

Civics Center, det vill säga stadens kommunalhus, är en jättelik byggnad I brutalistisk stil, som förvisso vänder blickarna till sig genom sin storlek, men som egentligen är ett riktigt ful installation. Min sydafrikanska vän som tar mig på en rundtur berättar att området där Civic Center ligger var ett område man höll sig undan för så gott som 20 år sedan, då det var en plats härjad av stark segregation i kölvattnet av Apartheid. Sedan dess har området genomgått en gentrifiering, vilket innebär en upprustningsprocess där medelklassen flyttar in och ser till att fastighetspriserna höjs genom renovering och modernisering av befintliga bostäder. Förvånansvärt nog så är det trots detta försvinnande få med västerländskt utseende i rörelse på gatorna. Och det där är en annan debatt som är väldigt intressant i Sydafrika. Genom sin långa historia av rasdiskriminering och bekämpandet av denna, råder en idag väldigt odramatiserad kategorisering av människans raser. Olikt länder i väst där begrepp som vit, svart och färgad är tabubelagda ord man gärna undviker, är dessa ord synonyma med normen här. Att hänvisa till någon som svart förlägger per automatik inte någon med rasistiska åsikter i Sydarika. Krockar kan dock uppstå när sydafrikaner ger sig ut i världen, det har jag själv blivit vittne till. Men det är viktigt att lära av varandra, särskilt när ens egen verklighet är en annans overklighet.

Men tillbaka till stadskärnan, för trots att de mest centrala delarna genomgått en modernisering känns de glåmiga i kontrast till sina häftiga grannområden. Livfulla Bo-Kaap som huserar många av stadens Muslimer, är min personliga favorit. Beläget i den halvbranta sluttningen upp till Signal Hill är husen här färgade i bjärta färger, och gatorna kullerstensbelagda. Historierna till varför husen målats så starka är många, men den vanligaste lyder att det var en revolt för individualism när Apartheid upphörde. Gatan som mer eller mindre skiljer Bo-Kaap ifrån det mer låglänta centrum heter Bree Street, en trendig led med blygsam modernistisk arkitektur och hippa caféer för hipster klientel. En nutidsorientiad adress där man dricker kaffet stående och konversationer är uppmuntrade. Wi-fi har samtliga inrättningar valt bort, av precis den anledningen. Fräscht tycker jag, som annars gärna ser till att vara uppkopplad.

IMG_3676

IMG_3680

Det Kapstaden som människan inte själv skapat, är nog det som lockar allra flest besökare. Och av helt rätt anledning, Jag vill ta med er på en biltur ut till Godahoppsudden, Kaphalvöns näst sydligaste men mest kända udde, inte långt ifrån platsen där Indiska Oceanen möter Atlanten och blir ett. Vägen hit ut är en upplevelse i sig, med vyer som kan få den mest storstadsmässiga person att tappa hakan. Det börjar redan när man kommer ut till Green Point, och man får ett av stadens mest burgna områden till vänster och det böljande havet till höger. Havet ligger aldrig still, och det är svårt att inte svepas med av kraften det utstrålar. Landskapet är även det böjligt brant, och stundtals slickar väggrenen vertikala klippväggar med djupa stup bara ett par  meter bort. Ja, väglaget är lite onaturligt men utsikten ger naturlighet ett nytt djup. Det är sagolikt vackert längs den sydafrikanska kusten av benvita sandstränder och ett landskap som formligen sprudlar av liv, med många endemiska inslag. Det finns ingen direkt skog utan växtligheten utgörs av mindre buskage, vilket gör utsikten milslång. Boulders beach i Simons Town är en given anhalt för många turister tack vare sitt stora bestånd av frigående pingviner. Att pingviner kan hittas utanför Arktis tycks förundra dem flesta, så det är ont om plats på den lilla utkiksplatsen man byggt. När jag står där och betraktar dem små fåglarna kan jag inte undgå att tänka på hur symboliska dem trots allt är för sitt hemland, i sina dräkter där svart och vitt möts. Lite lustigt.

IMG_3557

IMG_3851

IMG_3586

Vår välbevandrade guide berättar historier om hur dem vilda babian-stammarna som lever i området sätter skräck i samhället, och att dem är värda respekt. ”If they come close, you close the windows. If they get in the car, we are not the tourists anymore. They are”. Vi skrattar åt hans kommentar, men chauffören skämtar inte. Vi kör på, och ju längre ut vi kommer, desto mer avtar grönskan och ersätts av stäppliknande bergsterräng. Plötsligt visar sig både strutsar och antiloper, och att se dessa djur i sin egen miljö är en annan upplevelse än att uppleva dem genom galler. Detta att komma verkligt nära någonting som lever fritt, är att leva. Både som djur och människa.

I nästa stund står jag högst upp på Godahoppsudden vid ett uttjänt fyrtorn och blickar ut över oändligheten. Jag är i princip uppvuxen vid havet, och att stå där och känna doften av saltvatten samtidigt som vinden drar i håret får mig att tänka på stunder från när jag växte upp. Långt bort i i tid och rum, men samtidigt så nära. Likheterna med Sverige upphör dock där. Jag kan inte komma i tanke om någon plats där hav och land möts samma sätt, båda så stora krafter att konversationern upphör. Det är fyllt av människor, men knäpptyst så när som på vågornas brus. Trollbindande är ordet.

IMG_3651

IMG_3646

IMG_3635

Det finns en sida till av Kapstaden som jag inte vill försumma, och det är den fantastiska vinkulturen. Jag har ännu inte haft tillfälle att åka ut till dem mest anrika distrikten Franschoek och Stellenbosch, men ett besök i förnäma Constantia på andra sidan Table Mountain hann jag med. Constantia är en av stadens äldre delar, och samtidigt en vilsam plats för dem mest bemedlade. Här ligger flera vingårdar med tillhörande vinfält, som dessvärre ekar tomma just nu på grund av årstiden. Groot Constantia är namnet på en av dem mest välkända gårdarna, som breder ut sig i ändan av en allé med stora ekträd. Egendomen går i kapnederlänsk stil, med rundade gavlar, halmtak och vitputsade fasader. Ett måste för en arkitekturfantast. Vinet som bryggs här är även det ett gediget hantverk, som faktiskt går att hitta på Systembolaget. Har man smak för kryddiga och fruktiga viner, blir man inte besviken på deras röda alternativ.

IMG_2716

IMG_2722

IMG_2736

På vägen ut till flygplatsen åker man förbi sidor av Kapstaden som ännu väntar på att pacificering. Hektar efter hektar av kåkstäder breder ut sig längs med motorvägen. Små samhällen där livet har sin egna gång, och för många både startar och slutar. Det finns faktiskt ganska många områden av Kapstaden som man blir ombedd att hålla sig undan, just för att osäkerheten är så pass stor. Segregationsfrågan är fortfarande en livs levande problematik, men som ibland försvinner in i skuggen av allt det som lockar hit turister. En kontrast tämligen levande för dem som kallar det här sitt hem, men mer diffus för dem  som bara besöker.

Precis efter avgång sätter jag ansiktet mot rutan och blickar ut över platsen som fångat mitt hjärta. Solen har sänkt sig bakom Table Mountains platå och lämnat himlen i ett spektrum av mättade färger. Brandgult, indigoblått och cerise. Skarpa färger rundar av dagen i den här regnbågsnationen, och det är lika vackert som allting annat man här ställs inför. Jag kommer tillbaka så fort jag kan.

Johannesburg

Jag befinner mig i Johannesburg, mitt på den sydafrikanska inlandsplatån. Johannesburg, eller Jo’burg som staden kallas för i folkmun, är Sydafrikas största stad både till ytan och befolkningsmässigt. Stadens flygplats är dessutom den afrikanska kontinentens mest vältrafikerade hub.

Detta till trots, så är det inte i Johannesburg som man får uppleva det riktiga Sydafrika. Det som folk vallfärdar till för att besöka. Elefanterna som mondänt vandrar runt på en soldränkt savann, Eucalyptusträd med krummig krona som skänker sin skugga åt en flock lejon, anrika vingårdarna vars fält lyser gröna av klorofyll och druvklasar ymnigt blåsvarta. Detta sprudlande liv och häpnadsväckande fauna hittas inte i Johannesburgs environger, och har man redan fått uppleva hur det är stå längst ut på Godahoppsudden där två hav möts och världen når en ände känns staden som en mycket fadd plats. Känslan av att hastigt få veva upp en fönsterruta när en viltgående struts gjort verkligheten lite väl spännande, eller den av vara instängd i en metallbur som sänks ned i iskallt vatten bland blodlystna vithajar, inte heller dem får man uppleva här. Johannesburg känns som en enklav i sitt egen land, med moloken stämning och nästan uteslutande grafitgrå fasader överallt.

IMG_1434

Givetvis finns det en grund utöver det geografiska läget, och det är den prekära kriminaliteten som råder i staden. Sanningen är den att jag inte fått uppleva särskilt mycket av Johannesburgs stadskärna, eftersom jag alltid varit inhyst i strängt bevakande och inhägnade områden, belägna i stadens mest burgna förorter. Man blir nämligen starkt avrådd att bege sig utanför dessa områdens järnridåer eftersom riskerna för att bli antingen rånad, misshandlad eller ännu värre bedöms som så pass stora.

När man färdas till och från OR Tambo Internatinal, Johannesburgs flygplats, är det omöjligt att inte lägga märke till hur varje hus, varje egendom är flankerat av höga stängsel, ofta försedda med både taggtråd och elledningar högst upp. Samma fenomen skådar man även i Durban eller Kapstaden. En vän till mig skämtade en gång och sade att i Sydafrika så har varje familj en hund i trädgården. Denna har inte införskaffats för att bli ett sällskapsdjur, utan syftet är att fjärma hunden från start för att göra den så aggressiv som möjligt, och på så vis skrämma bort inkräktare. Det lät komiskt i sammanhangen, men sanningen ligger inte långt borta ifrån verkligheten.

IMG_1572

I Melrose Arch som det välsituerade området jag befinner mig i heter, finns egentligen allt man behöver. På en yta av ett par kvadratkilometer samsas köpcentrum, hotell, restauranger, kontor och bostadshus om utrymmet. Här har funktionalitet varit både a och o under områdets framväxt, och samtliga hus är rödteglade med små inslag av glasfasader och planterade träd. Romantiken är som utblåst, och stängslet runt det lilla grindsamhället skapar en metallisk men samtidigt trygg atmosfär. På hotellet jag bor serveras saftiga köttbitar och milkshakar stora nog att mätta en småbarnsfamilj. Sydafrikanskt vin tillhör inte bara världens mest eftersökta, utan även min personliga faiblesse. Jag dricker lokal Shiraz, och det smakar allt det som Johannesburg inte är; fruktigt, och kryddigt. Björnbär, kakao och rosmarin. Gediget hantverk och mycket pengar. Trots det kostar en flaska knappa spottstyvern, och jag kan inte undgå känslan av att det här är få förunnad vardagslyx att känna sig berikad utav.

IMG_1571

När vi sitter i restaurangen och jag låter blicken glida runt lokalen går det upp för mig att jag aldrig sett någon med kaukasiskt utseende inom servicebranschen i Sydafrika. Nyfiket förhör jag min sydafrikanska kollega om det ligger någon sanning i detta påstående, och det första svar jag får är en håglös suck. Jag får förklarat för mig att i Sydafrika tenderar många arbetsgivarna till att ge förtur åt afroamerikaner i anställningsprocesser, utan hänsyn till vem som är mest kvalificerat för rollen i fråga. Är detta statligt betingat undrar jag först, men nej, det är bara en normativ struktur. Och enligt min kollega är det en kultur som ingen någonsin skulle erkänna ifall man blev ställd till svars, trots att den är fullt närvarande. En slags inofficiell kvotering och givetvis en efterverkan till Apartheid som fortfarande ligger färskt i minnet.

Nej, det är inte i Johannesburg som man får se Sydafrikas rätta ansikte även om vinet smakar lika gott här som invid en sandstrand i Kapstaden. Den rätta bilden av detta fantastiska land, den återger jag en annan gång.