Jag brukar inte prata om politik, men…

Jag skall inte berätta för någon vad hen skall rösta på. Jag är inte särskilt politiskt intresserad. Det har jag aldrig varit. Jag tillhör dem säkert åtta miljoner svenskar som varken tar sig tiden eller ansvaret att sätta sig in vad dem olika riksdagspartierna rent faktiskt står för, annat än i lättlästa punktformer. Även i ett sådant format strövar min uppmärksamhet oftast iväg åt annat håll långt innan jag läst färdigt. Jag tycker det är så tråkigt. Och det är inte för att jag inte känner att det inte angår mig. För det gör det ju. Precis som för alla andra. Nu bor jag ju förvisso inte i Sverige, men en dag, en dag gissningsvis långt ifrån idag skall tilläggas, kanske jag gör det igen. Ifall det finns ett Sverige att flytta tillbaka till, det vill säga.

Nästa lördag, den 8e September, är det val i Sverige. För första gången så handlar riksdagsvalet i första hand inte om varken vänster eller höger, rött eller blått. Och oavsett vad diverse partiledare vill låta påskina, så handlar det här valet heller inte om minskade skatter till pensionärer, avståndet till närmsta BB i Sollefteå, elcyklar i Stockholms innerstad eller huruvida vi ska införa betygsättning till grundskoleelever eller inte. Dessa är absolut väsentliga frågor vars relevans det är upp till var och en att ta ställning till. Men i en tid då stora delar av Världen befinner sig i en oroväckande förändring kring hur vi ser på oss själva och våra medmänniskor, så faller dessa frågor i blekhet, och kvar i strålkastarljuset finns bara en riktig fråga. Integrationen.

Jag tror att dem allra flesta är rätt så nostalgiskt lagda. I Sverige. Och i alla andra länder. Ifall en redan känner till ett system som fungerat och därtill är nöjd med det, varför skull en då vilja växla om till något nytt och oprövat utan garantier? Nymodighet är ett fint ord, men när det kommer till kritan, så är det ett ganska tungt begrepp att axla. Trygghet däremot, är precis som ordets mening, mer bekvämt. Och trygghet, det är ju det vi alla vill åt. Vi är bara väldigt olikt inställda till vad det innebär, likaså till hur lång sträcka vi är beredda att gå för att uppnå det. Och det är just det som är orosmolnet inför det här valet.

För ett par veckor sedan hamnade jag i ett samtal med en kille i min egen ålder. Han såg inte ut som mig. Han hade inte växt upp där jag växt upp. Han hade uppfostrats till att tro något annat, och han hade helt andra tankar kring hur livet skall levas. Allt det där, det var precis det vi pratade om. Likheter. Och olikheter. En del av samtalet rörde ett ämne som jag personligen inte kan rucka på. HBTQ-frågor. Jag kan ändra inställning vart fjärde år till både dieselbilar och skattesatser, men jag kommer aldrig tycka att HBTQ-frågor blir mindre viktiga. Och vi har alla ett par sådana frågor, sådana som vi allra helst diskuterar men inte debatterar. Han frågade, ”är homosexualitet okej i Sverige?” Jag svarade, ”Det är inte olagligt, men det är inte fråga jag kan besvara med eller ja eller nej då det finns en enorm gråzon. Sverige är ett föredöme för många andra länder, men arbetet mot att bekämpa gråzonen är långt ifrån avklarat.” Han tittade lite undrande på mig och frågade sedan lite försynt ”So it’s not ok?”. Där och då så förstod jag att det är oerhört svårt att förklara vad en gråzon betyder, för något som växt upp med att allt antingen är svart eller vitt. Oavsett vad det handlar om. Precis så enkelt, och precis så svårt, är det ju.

Jag tror att många i Sverige redan ställt sig precis den frågan. Och sedan gjort sitt val. Att det går ju inte. Hur förklarar man en färg för en blind eller ett ljudet av instrument för en döv? Och jag förstår varför det är så enkelt att falla in i sådana tankebanor. När den första stenen lades till Rom, så var natten jävligt ung för att säga som så. Men, en dag stod ju trots allt den evinnerliga staden klar ändå, och det hade tagit mer än en natt. Det vet vi alla. Och min poäng med detta är, att stora saker tar sin tid. Så är det bara.

Jag aktar mig så gott det går ifrån att tänka att bara för att jag kommer ifrån ett av världens mest välutvecklande länder, så är mitt sätt att tänka det rätta. Inte lätt alla gånger, det skall medges. Ibland räcker det ju med att köpa en tågbiljett över Öresund för att undra vad omvärlden håller på med egentligen. Vilket jag säger med glimten i ögat för dem som inte förstod det. Men hur en än vrider och vänder på det, så kvarstår ju faktumet att Sverige är ett av världens modernaste länder. Av en anledning. Och det finns det all anledning att som svensk vara stolt över. Vi tillhör dem länder som har tillgång till tankesätt som tillåter oss att tänka att alla har rätt vara den dem vill bara, älska den dem vill älska och göra det dem vill göra. Och det finns inget varken överlägset eller fördömande i att hävda, att det är det absolut finaste sättet en människa kan tänka på. Det står jag för.

Vi som har tillgången till ett sådant sätt att tänka, vi har också ansvaret att sprida den. Världen blir måhända en sämre plats av att vi skräpar ner i naturen, men den blir inte till en sämre plats för att vi lär att acceptera varandra, mera. Ingen politiker, och ingen icke-politiker, har hävdat att det kommer vara lätt bara för att det är rätt. Det kommer det inte. Kanske når vi aldrig dit. Men ifall vi inte försöker, är inte mänsklighetens syfte i så fall förlorat? Det är en fråga som når över vår nationsgräns.

Jag är som sagt inte tillräckligt insatt för att berätta för någon vad hen skall rösta på, och jag skiter rent ut sagt i om någon röstar på Vänsterpartiet, Moderaderna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, Liberalerna eller Centerpartiet.

Men rösta inte på Sverigedemokraterna. Det, det är vad det här valet handlar om. Och glöm inte, att inte rösta eller att rösta blankt, det är en indirekt röst rakt ned i Sverigedemokraterna valurna.

Rösta med hjärtat och hjärnan <3