några tankar ifrån Stockholm

Även om jag emellanåt kan tycka mig ha sett så mycket av både det lilla och det stora ute i världen, så är det konstigt nog alltid här som flest känslor rörs upp. Eller är det kanske inte alls konstigt? Jag minns det som igår hur redo jag kände mig att lämna detta mellanmjölksland bakom mig. Hur jag där och då upplevde det som att tiden stod stilla här. Som att människor gick i cirklar, sade förutsägbara saker och levde sina liv utefter andras åsikter snarare än sina egna. Och ja, någon sanning ligger det väl förvisso fortfarande i det där; för vissa, på vissa platser. Men det är väl kanske egentligen så enkelt, att utan en möjlighet att jämföra, är det svårt att se storheten i det man har. I människor, och i upplevelser. Guld glimmar, men hur vet en det ifall en aldrig ställt det jämte bly?

Att människor säger tack. Att människor ställer sig i kö. Att människor är oformella. Att människor Du:ar (även om jag alltid varit och förblir en ni:are). Att människor står till höger i rulltrappor och går till vänster. Att människor följer trafikregler. Att människor respekterar personliga sfärer. Att människor håller handen. Att det hängs prideflaggor på offentliga byggnader. Att det som säljs på Ica oftast är producerat i Sverige. Att kollektivtrafik finns, fungerar, och används (gäller ej Skånetrafiken). Att det hålls rent på gatorna. Att det finns en vår, en sommar (som regel), en höst och en vinter. Att systembolaget finns. Att småprat faktiskt kan vara genuint. Att det inte ger fördelar att skrika högt och vara otrevlig när ens vilja inte infrias. Att människor sällan höjer rösten. Att… ja oj vad många fler anledningar det finns.

Så många anledningar som jag inte skänkte en endaste tanke när planet lyfte mot Dubai den där Majdagen 2014. Men jag ser det annorlunda nu. Så många anledningar att stanna upp en liten stund och tillåta sig själv att känna sig en liten smula sentimental. Och stolt. Jag kände det igår när jag gick längs raden av porträtterade kända svenskar i ankomsthallen på Arlanda. Och jag kände det idag när en främling höll upp dörren för mig på Pressbyrån. Så självklart kan man tycka, men så sällsynt. Stora och små saker, men lika värdefulla. Och kanske just så värdefulla eftersom jag inte ser och upplever dem varje dag.

Just precis så enkelt, och just precis så svårt.