I Algeriet förs tankarna till det viktigaste

Från öst letar solen sig långsamt upp över Algeriet. 06:37. Även när vinden ligger stilla och sandkornen gör luften grumlig gör havet sig hört på hundra meters avstånd. Samma hav som jag såg skölja upp längs stränderna i Marseille för ett par veckor sedan. Men samtidigt ett helt annat. En horisont som solen skiftar i färg och ett vatten som är nästan ogenomträngligt mörkt precis intill strandkanten.

I Afrikas största land är mångsidigheten stor, men lättjan är den samma. I den svala medelhavsbrisen vid kusten, och i dem trånga gränderna uppe i Casbah i Alger. De ojämna gatorna inne i vad som betecknas både som Algers slum tillika dess kulturella arv är söndriga, och det är svårt att slita blicken ifrån den urgamla sandfärgade arkitekturen nedklottrade av politiska slagord. Vår flerspråkiga ciceron gestikulerar häftigt och blandar omedvetet fraser från sina många språk i sina berättelser för att sätta prägel. Längs Casbahs huvudled triumferar han stolt att gatustenen är den samma som på Champs-Elysées, fast där både tar likheter både av och vid, trots motljus av den starka eftermiddagssolen. Utmed en av stadsdelens få trafikerade vägar med växande osande sophögar längs trottoarkanten ligger en av många mindre moskéer; en turkos färgklick i en annars avtonad omgivning. Jag som går med bara knän får vänta utanför den ovala entrén i handsniden arabesk, och i den svalkande skuggen från murarna som omger byggnaden låter jag blicken vila på dem som sluter upp och ställer skorna innan dem duckar under den snäva porten. Här liksom nere i Algers backiga affärsstråk tycks det muslimska modet mer uppsluppet. Att se kvinnor i färgstark hijab, eller inte alls, är långt ifrån lika otänkbart som i många andra delar av den arabiska världen. Män kommer i uppknäppa linneskjortor, och jargongen är bara annorlunda.

I Algers mitt sträcker sig den franska influensen ännu närmare. Stadens kanske viktigaste historiska monument, La Grande Poste, det gamla postkontoret med stor trappa upp till en marmor försedd ingång och små arkader längs med varje våningsplan, omges av luggslitna bostadshus i fransk stil. Fem-sex våningshus med franska smala balkonger bakom järnräcken, vars syfte mer är dekoration än funktion. Dubbla fönsterluckor framför avlånga fönster. En hav av flaggstänger radar upp sig längs en av gatorna, och ett dussintals algeriska flaggor i smaragd och vitt smattrar ilsket i vinden. På ett rustikt café dricker vi kaffe och äter chocolatines för en summa mindre än för ett frimärke. Kaffekulturen är delvis fransk, delvis algerisk. Man får vara försiktig med i vilken ordning man ber om mjölk, annars blir det kaffet som blir tillsatsen, inte mjölken. Och att bara be om kaffe utan förklaring, ger dig en espresso.

Vår chaufför är en väderbiten och gladlynt man med pepparkaksbruna armar och inte ett hår kvar på huvudet. Brahim heter han. Brahim talar inte ett ord engelska, men har lyckligtvis inget emot att sänka tempot på sina franska svador så att åtminstone några meningar blir förstådda. ”Vi är moderna muslimer” påpekar han stolt när jag berättar om mina tidigare bevittnelser, och han förklarar så enkelt som möjligt att Algeriet är en liberal plats. Vilket jag tolkar som, är på god väg att bli en liberal plats. Att mitt sällskap inte förstår ett ord, och att jag försöker hålla masken för att inte visa att även jag simmar motströms, är inte ett moln på Brahims himmel. Han gestikulerar vilt medan han kör, och släpper ratten för att peka med hela armen. En inte helt ovanlig i syn i ett land där trots många överraskningar, vissa sakar fungerar precis som man förväntat sig. Vem som får företräde i trafiken och att stanna för rött, det ses som rekommendationer snarare än lagens långa arm.

Att köra bil i Alger är lite som att köra bil i San Francisco. Ena stunden tvingas man stå på gaspedalen, och nästa hålla i handbromsen med bägge händer. Brahim tar oss till en plats med utsikt över hela den vita medelhavsstaden, som från ovan inte avslöjar det myller av liv som döljer sig i dess prång. I ena änden syns ett annat viktigt monument, Notre Dame d’Afrique, en jättelik Basilika också på fin utsiktsplats. I andra änden skymtas minareter till Jemma al Djazair, den försenade moskén som skall bli en av världens största, och Afrikas högsta byggnad. Detta får vi stolt berättat för oss vid varje tillfälle den skymtas i horisonten. Framåt kvällen har jag tappat räkningen på hur många gånger.

Det pråliga hotellet vi bor på är en inrättning väl avskilt från tumultet utanför, med egen strand och trädgård. Havet har vaknat till liv nu, och vågorna slår våldsamt in mot land med en kraft nästan omöjlig att överrösta. Den tilltagande vinden gör den tryckande värmen uthärdlig att vistas i. Medelhavsljuden, vågorna, vinden, de svajande palmträden, vaggar mig till ro. Ibland blir jag påmind om att jag glömt bort värdet av det som inga människor någonsin kommer lyckas återskapa utan bara bevara. Och det är viktigt att bli påmind, i en värld som fylls av illusioner.