NATURSKÖNA ISLAND

Aldrig förr har en plats känts så oändlig. Milsvitt sträcker sig det grästäckta lavalandskapet i alla riktningar. Motorvägen är tvåfilig och snäv, skyltarna få och människorna inga. Ett ingenmansland som sprudlar av liv. Utmed vägkanten betar de viltgående fåren, små vattendrag letar sig fram genom den grönt kala heden och på en murken staketstolpe står en spanande Spov. Vi bestämde oss i sista stund för att strunta i vår ursprungliga plan om att likt ett par på ålders höst åka buss, och istället hyra bil. Vi enas direkt överens om att vi valt rätt beslut, för den frihetskänsla som breder ut sig på Island vill man vara en del utav.

Reykjavíks förort doftar av nyklippt gräs. Det är europeisk sommar, men brisen är kall och frisk så fort vi kommer ut på det isländska höglandet. Timme efter timme färdas vi genom detta trollbindande vackra landskap, men det känns som att tiden flyger förbi oss. Sådan tystnad, fridfullhet och stillhet kan jag inte minnas att jag upplevt någon annanstans där liv ännu existerar i en sådan mångfald. Jag drar mig till minnes mina resor genom Omans ödsliga öknar och tänker att inte ens där, gick sådan ro att finna.

Den första natten spenderar vi i Akureyri. Det är Islands andra största stad, och fjärde största kommun, men betydligt mindre än vad som i svenska mått skulle kallas för en småstad. Min barndomsort Skurup känns plötsligt som en världsmetropol. Det finns en mindre gågata, en handfull livsmedelsbutiker och två bensinstationer. Vandrarhemmen står däremot på rad, och trots att vi befinner oss så pass långt ifrån allt som kan benämnas som civilisation, är språken på gatorna många och turisterna ännu fler. Det tycks vara fler än vi som lockas av friden på ensliga orter, långt bortom vykortsprydda platser.

När vi drar för gardinerna framåt midnatt har solen gått precis gått ned, men det är ännu lika ljust ute som om klockan pekade på lunchtid. Så här års blir det aldrig mörkt på Island, och det är en upplevelse att bevittna även för en Skandinav.

IMG_3956

IMG_3968
Vi lämnar motvilligt tidigt, men midnattssolen har en uppiggande effekt på oss båda. Destinationen är Mývatn. En av Islands största insjöar, och den med rikast fågelliv. Hit vallfärdar ornitologer och turister för inblick och en närhet till naturens gång, och för att beskåda den otroligt vackra omgivningen. Sjön flankeras av mäktiga pseudokratrar, det vill säga rotlösa kratrar som inte skapats genom lavautbrott utan genom explosioner som uppstått när förbipasserande lava kommit i kontakt med vatten. En häftig syn, och trots att mängden turister är anmärkningsvärd känns det som att vi har hela platsen för oss själva. Så intagande är det. Det blir så självklart här, att det vackraste i världen, det har inte människan skapat.

IMG_4034

IMG_4051

IMG_4069

Vi lyssnar till Sommar i P1 och njuter av tystnad. Stannar till där det är exceptionellt vackert; vid forsar, sjöar, stup och vattenfall. Åtta timmar tar det oss att nå till Olafsvík på Snæfellsnes, en av Islands västligaste halvöar, men det är inte långtråkigt även om benen värker av stillasittande. Om Akureyri fick Skurup att likna en metropol, får Olafsvík istället liknas vid en vägkorsning. Två minuter tar det att köra igenom det pittoreska samhället, och man kan ana redan genast att det här är en plats där alla inte bara känner varandra, de är antagligen också släkt! Vi stannar till vid byns ”Grand Hotel”, det vill säga byns enda hotell, och förhör oss om rumspriserna. 3000 kronor kostar en natt på den spartanska inrättningen med flagnande färg på fasaden och halvt slocknad neonskylt. Vi förhör oss om alternativen och får berättat för oss om ett vandrarhem ett par gator bort. Under minuten det tar att köra undersöker jag sätesfällningen i bilen och tar reda på långt ner temperaturen sjunker om natten, risken finns ju att vi får sova i bilen! Men vi har tur, det hemtrevliga boendet har ett rum över till mycket överenskomligt pris informerar det fryntliga paret som arrenderar stället. Utifrån ser det ut som en själlös plåtlåda inte värd ett öre mer än dem få hundralappar vi betalar, men väl inomhus breder en toppmodern bostad ut sig med mjuka sängar och behaglig golvvärme. Utsikten över Atlanten går inte heller av för hackor.

Morgonen därpå lämnar vi lika tidigt som dagen innan. Vi konstaterar att landskapet skiljer sig från samtliga platser vi åkt förbi. Från rått lavalandskap till ljungklädd hed, från grön betesmark till snötäckta bergskamrar. Från att i ena stunden färdas genom öppna landskap, till att plötsligt befinna sig mellan en brant bergsvägg och ett kungsblått hav. Helt intill väggrenen häckar tärnor, och i små tjärn leker sångsvanar. Naturen är så nära att den går att ta på, och jag sitter klistrad mot fönsterrutan. Linn som läser Väg- och vattenbyggnad berättar ingående om observationerna hon gör, om tänket bakom hur vägarna byggts, hur sedimentära berg bildas, och annat som faller inom samma kategori. Det är alltid intressant att lyssna till någon som vet vad den talar om, även om det inte alltid tillhör ens eget bord.

IMG_4089

IMG_3979

Vi kommer fram till Reykjavík framåt lunchtid. Den isländska huvudstaden är inte lik någon annan huvudstad, utan är faktiskt precis vad som vi i Sverige kallar för en småstad. Här finns varken skyskrapor eller skrytbyggen. Husen är istället lågmält gråa och omålade. Som ett enormt villakvarter, där varje bostad kommer med en liten trädgårdsplätt. Det är förvånansvärt tyst för en ”storstad”. Det råder en form utav stiltje som är svår att beskriva, för i centrum bedrivs full kommers och gatorna är proppfulla av båda stadsbor och besökare. Isländarna vi stött på hittills tycks till synes vara lite trötta på turister, och det är ju förståeligt. Men de är som regel motvilligt hjälpsamma, och det talas så gott som perfekt engelska överallt. Kommunikation är inget som helst problem.

Det är fredagkväll, och vi ger oss ut i Reykjavíks nattliv. Helt plötsligt känns den romantiska midnattsolen lite mer tveksam, och man kan inte undgå känslan av man nog borde gå hem trots att man precis kommit ut. Det är ju ljust utomhus, ett tecken på att kvällen lider mot sitt slut i vanliga fall. Hur som havet är stämningen uppsluppen, och vi hamnar i en diskussion med en grupp amerikaner. Dessa konstaterar att ”Europe is so beautiful”, och vi nickar instämmande men konstaterar i nästa andetag att Island trots allt nog får stå för sig självt, och att det riktiga Europa bara går att uppleva på kontinenten. Amerikanerna svar på detta blir ”Oh, but there’s still so many places in the United States that we haven’t seen yet!”. Linn och jag utbyter en menande blick och lommar sedan vidare. Det är ju inte alltid som fördomar visar sig vara osanna. Blink blink.

IMG_4120

IMG_4118

Golden Circle kallas den rundtur av naturfenomen som är beläget bara ett par mil öster om Reykjavík, som är mycket populär. En eftermiddag tar hela varvet under vilket vi ser kraftfulla gejsrar spruta upp ur marken, vattenfallet i Gullfoss och vi stannar även till vid platser där två av jordens kontinentalplattor möts, på den mittatlantiska ryggen i Thingvellir nationalpark. Här och var på den kala slätten ligger små gårdar och hus, och trots att livet nog skulle blivit en aning för solitärt för min smak, är det inte svårt att förstå att den här typen av miljö lockar folk att slå sig ned. Hela utflykten känns som en rundresa i en akvarellmålning man inte vill ska ta slut.

Under hela resan livnär vi oss på skaldjur och isländsk öl. Nyfångad fisk, musslor och hummer. Billigt för var det är, men att äta ute är som regel en prisklass högre på Island. Varje matupplevelse smakar som en kulinarisk dröm, så det är svårt att motstå dem många frestelserna. Hamnen i Reykjavík är som ett litet fiskeläge, och i så gott som varje magasin hittas en toppmodern restaurang med intressant menyval och välsorterat vinsortiment. Det är så lätt att göra sig bekväm på Island.

Tack Island, men det finns så mycket mer kvar så vi ses igen. Det vet jag.

IMG_4170

IMG_4302