BLAND SLUMMEN I RIO

Image

Rio de Janeiro kan vara en av världens vackraste och mest natursköna platser. Men jag kan inte undgå att tänka att det trots allt är stad som inte borde finnas till. För olikt de flesta andra städer, är Rio en stad som byggts upp i ett område helt olämpligt för människans framfart. Runt, över och genom det bergiga landskapen breder staden ut sig, och det känns som att befinna sig mitt i en djungel när man färdas genom den. Vägarna må vara asfalterade, och husen högre än träden, men man inte undgå att känna att det trots allt är naturen som bestämmer här. Hela staden känns som ett enormt tropiskt växthus, men klätterväxter längs trädstammarna, och färgglada blommor utmed vägarna. Det är inte likt någon annan plats jag tidigare besökt. Men det som fascinerar mig mer än bara Rios skönhet, är något helt annat än Jesusstatyer, Sockertoppar och Färgglada trappor. För bortom dem kilometerlånga sandstränderna, dem förmögna jättehotellen och gatorna där OS-febern redan råder, finns att hitta, en verklighet svår att föreställa sig. Rio de Janeiros favelor. Slumområden. Och det ryktas om att uppemot hälften av Rio de Janeiros invånare finns att hitta just här.

När man färdas genom Rio ser man kåkstäderna breda ut sig som färgklickar utmed sluttningarna i den bergfyllda omgivningen. Små lådor till bostadshus ligger staplade på varandra med snäva mellanrum, och vittnar om ett eländigt liv där varje kvadratmeter utgör en väsentlig skillnad för dess invånare. Men trots att dessa områden av minerad mark är platser dem flesta väljer att hålla sig borta ifrån, kan jag inte undgå att känna mig fascinerad av livet som levs där. Ett liv långt ifrån mitt eget, och mina gelikars.

Jag kom i kontakt med Alberto, som jobbar som guide i Rochina. Rios, och Sydamerikas största favela. Dagligen tar han med turister och nyfikna för att skänka en inblick i en vardag som i mångt och mycket även är hans egen. Trots att han idag har fast sysselsättning och inkomst, bor han fortfarande kvar på adressen han växte upp, mitt i Rochina.

Det är bara jag och Alberto som beger oss ut, tidigt. Vi åker med kollektivtrafiken hela vägen upp till toppen av Rochina, som likt dem flesta favelor breder ut sig längs med en brant höjd. Under den skumpiga resan får jag berättat för mig hur favelornas invånare tar bussen till arbetet inne i stan, och sedan hem igen på kvällarna. Vidare får jag veta hur mycket man ser emot vad som enligt Alberto blir ”Det enda arvet ifrån dem Olympiska spelen”. En helt nybyggd Metro, som öppnar i samband med spelen i Augusti.

Precis innan vi når vår destination sneglar Alberto på mig och påpekar småskrattande att ”You are too social”. Ett brasilianskt uttryck för någon som överklätt sig, förklarar han sedan. Men det visar sig inte vara någon fara. Trots att slumområden generellt är platser man inte gärna drar oönskad uppmärksamhet till sig, är jag säker i Albertos sällskap. Det har inte gått mer än fem minuter från vi klev av bussen, och redan har han hunnit hälsa och småprata med ett femtontal människor. ”Hur går det på jobbet? Hur mår mamma? Har barnen börjat skolan ännu?” Jag pratar inte ett ord Portugisiska, men det är inte svårt att förestå vad det är för typ av samtal som hålls. Alberto har bott här hela sitt liv, och känner både gränderna och vem som bor i dem som sin egen bakficka. Honom rör ingen.

Gatorna som letar sig upp för slänten är krokiga och skeva. I utmärkta områden mitt på trottoarerna ligger enorma sopberg och förmultnar i den tryckande hettan. Lösgående hundar nosar runt bland avfallet, och stanken av förruttnelse ligger stinn i luften. Jag ser storögt på spektaklet och tänker för mig själv att det här finns ju inte, men Alberto som en tankeläsare skyndar sig att påpeka att det finns ett system, om än ett enkelt sådan. Två gånger om dagen forslas avfallet nämligen bort till dedikerade soptippar av stora traktorer. Primitivt, men fungerande, för bergen på gatan växer sig snabbt okontrollerat stora.

IMG_3241
IMG_3253

Vi letar oss in i gränderna mellan husen, och det visar sig att det snart ska hållas visning i en av lägenheterna. Dörren står öppen, så Alberto visar mig in. Rummet som utgör lägenheten är inte större än 12 kvadratmeter, och här skall ett helt liv rymmas. Golvet är fräscht i klinkers, och väggarna vitmålade om än smutsiga. För strax under en tusenlapp om månaden är det här standarden får jag förklarat för mig. Den här lyan tillhör tydligen en av dem finaste dessutom.

IMG_3242
IMG_3243

Gatan utanför är en brant och snäv upplevelse, som lutar upp till 45 grader. Här går man en i taget, och ser sig noggrant om vart man sätter ned foten. Det är inte bredare än att man kan hålla sig i husväggen, men det är lätt att ramla om man inte är på sin vakt. På huvudhöjd hänger elledningarna som i ett virrvarr, och Alberto förklarar att det är mycket vanligt att folk lär sig att stjäla elektricitet i favelorna. Ekonomisk fattighet för åtminstone med sig uppfinningsrikedom tänker jag. Alberto delar entusiastiskt med sig av anekdoter från sin uppväxt, ”Here I went on a date with my first girlfriend. Here I used to play football as a kid” och gestikulerar vilt. Han berättar med inlevelse om varje hörn vi svänger runt, och trots att livet här är en intighet för många är hans berättelser fyllda av glädje. Helt fantastiska historier! Vi rundar ännu ett hörn och plötsligt ligger hela Rochina för våra ögon. Flankerad av berg under en klarblå himmel ligger favelan som ger hem åt runt 70 000 människor. Smutsigt, stökigt men vackert i sin enkelhet. Här ifrån ser dem fattiga ned på rika i Rios centrum. En rätt häftig kontrast.

IMG_3246

Trots att livet här är synonymt med underklass så kan jag inte undgå att tycka att det inte känns så eländigt som jag först föreställt mig. Jag påpekar detta till Alberto, som i sin tur berättar att han medvetet valt att undvika dem mest härjade delarna av Rochina. ”Westerners don’t seem to appreciate such misery” säger han. Jag vill inte gå miste om en sådan chans, men det krävs övertalning för att Alberto skall gå med på att ta mig dit. Vi svänger in på en gata, och som om någon tryckt på ljusknappen avstannar plötsligt allt liv. Gatan vi precis lämnat var fylld av butiker, trafik och händelse. Här finns inget. Alberto säger allvarsamt ”Do not take pictures here”. Han förklarar sedan att det här området är var maffian har som mest inflytande. Det är inte lönt att slå upp en verksamhet just här. Vi lunkar på, och snart hörs ljudet av rinnande vatten. Det visar sig vara Rochinas mycket enkla avloppsystem, som här rinner ovan jord. Stanken är så påträngande att ögonen tåras, men det är en upplevelse värd att bevittna. Det är inte lätt att ställas inför sådan direkt misär, men viktigt att bli påmind om att ens egen verklighet är en overklighet för väldigt många.

Vi närmar oss utkanten av Rochina, och lika plötsligt som allt liv emanerade från en gata till en annan, lika plötsligt kommer det tillbaka. Det är uppenbart att bor man inte här, så är det svårt att få koll på vilka områden man skall undvika. I ett marknadsbås köper jag Paranötter för en spottstyver, och Alberto förklarar ingående om allt främmande som ligger på bordet. Vad som är importerat och vad som är lokalproducerat. Det finns inget denne man inte vet, och hans berättelseförmåga är unik. Vi skiljs slutligen åt, och jag sätter mig på bussen ned till Rios centrala delar.

Det behöver knappt understrykas att livsstilen där, är den raka kontrasten till den i stadens skuggor. Klyftorna är djupa, och man får snabbt intrycket av att man antingen bor väldigt fattigt eller väldigt överdådigt. Det finns i princip inget mellanskikt. Överklass- eller underklass. Och visst är den verklighet som ligger längst ifrån ens egen oftast den mest intressanta, men man skall under underskatta Rios rikaste delar för det. Leblon, som ligger precis innanför Ipanema Beach, är Rios finaste kvarter. Inte ett hus är målat i annat än sobra rena färger. Det är ett området helt i vit marmor, där gatorna är noggrant renhållna och trottoarerna är bekvämt breda. Lummiga träd formar trevliga alléer över gatorna, och trots att folk här snarare bär kostym än flipflops så är det ett trevligt område. Precis som övriga Rio, och Brasilien i stort, existerar inte någon direkt stress här. Taxichaufförerna läser tidningen vid stoppljusen, en servitör sopar rent kring en uteservering och en äldre dam powerwalkar förbi med gåstavarna i högst hugg. Tämligen oinvaderat av turister, även om stranden ligger så pass nära att man hör vågarna skölja in mot land och känner doften av saltvatten i luften.

IMG_2656

Jag letar mig ut på udden längst vid Ipanema Beach, där är utsikten hisnande vacker, med rika Rio i förgrunden och med favelorna i bakgrunden. Och det är väl precis det som utmärker Rio de Janeiros skönhet, dess kontraster. Storstad och djungel i ett. Där rika och fattiga lever sida vid sida. Där män håller hand på gatan, med Jesus vakandes över dem från Corcovado berget. Där turister flockas för att ligga i solen, men håller sig inomhus efter mörkrets inbrott. Rio de Janeiro och dess många ansikten, som jag skulle kunna berätta så mycket mer om. Vi ses igen!

Stressfria Aten

Milsvitt sträcker sig Aten som en vit matta över det bergiga landskapet. Den sydeuropeiska sommaren har precis anlänt, med 30 gradig värme och svalkande vindar från havet. Jag står på toppen av Akropolis och stiftar bekantskap med staden jag inte träffat på nästan exakt tio år. Jag var för ung för att kunna reminissa annat än små detaljer, men den grekiska huvudstaden är ett nygammalt äventyr.
Image

Under en klarblå himmel där stackmoln seglar förbi alternerar stadens hus i bländvitt och sandfärgat, och skapar ett lågmält intryck. Tusentals antenner och paraboler, och väldigt få högdragna byggnader. Överhuvudtaget inga skyskrapor, och väldigt lite som vittnar om att det står år 2016 i kalendern.

Miljontals turister varje år reser till den grekiska skärgården, men väldigt få stannar till i Aten. Och Aten är inte heller lik någon annan del av Grekland. Det här är en esoterisk plats, en sådan där populärkultur gett företräde till finkultur. Här kråmar sig staden med livs levande historia i varje gathörn istället för med skrytbyggen. Antika tempel med fantastiska frontoner, ornamenterade kolonnader, omsorgsfullt skulpterade statyer, välvda fönster, små kyrkor med teglade kupoler, palmetter på takpannors krön och handlagda stenmurar. Trasiga gator lagade i ett hastverk får all gångyta i staden att likna ett enda stort lapptäcke. I Aten har man vårdat och reparerat det förgångnas arv istället för att bygga nytt, och personligen tycker jag att dem gamla anletsdragen är både klädsamma och helt rätt.
Image

Det finns en otvungenhet här som är ganska karakteristisk för länder med en befäst position på världskartan. En skön kontrast till det rappa tempo som tycks råda på alla andra platser, där tid är pengar. I Aten är inte tid pengar, tid är något man tillsynes har gott om och gärna unnar sig. Inledningsvis rätt så irriterande om man gärna ser att saker och ting går undan, men man vänjer sig vid det grekiska lunket. Till sist tycker man faktiskt att det är rätt befriande. Allt ifrån människorna som går långsamt till bilarna som står parkerade i omlott till väntetiden på stadens underbemmanade tavernor. Dessa fåmanskonglomerat av servitörer, krögare och kockar stannar gärna till vid borden och småpratar med gästerna trots tidspress. ”Where do you come from? How long is your stay in Greece? Have you tried the Moussaka?”. Ja, samtalsämnena är flera och konversationerna väldigt uppsluppna. Personalen jobbar i egna kläder, och att se någon tända cigg mitt i arbetspasset är inte ovanligt. Är man inte fin i kanten är den här lättsinniga kulturen lätt att bli förälskad i.

Priviligerad som få följer jag med två grekiska vänner bortom dem mest uppenbara turiststråken, upp i gränderna som avgränsar två av stadens med centrala och energiska områden, Monastiraki och Plaka. Båda vid Akropolis fot. Från ett torg av neonskyltar, larm, stök och ständig rörelse befinner vi oss plötsligt i den grekiska arkipelagen. Ju längre upp för sluttningen vi kommer, desto snävare bli gatorna; fönstren till husen får luckor i trä, gatorna blir kullerstensbelagda och längs väggarna reser sig spaljéer med vinrankor och rosa blommor. ”Hit gick man om man ville hångla på första dejten” konstaterar båda två av mina grekiska följeslagare. Det stämmer nog! Vi hamnar slutligen på en gata vid namn Mnisikleou. En avlång trappa där varje avsats försetts med ett eget litet krypin. Man skulle kunna tro att det är hit turisterna vallfärdar, och ja, visst syns dem till, men det här visar sig vara ett område rätt så ovant för fjärran besökare.

På mjuka kuddar slår vi oss hos en taverna vid namn γιασεμί, det grekiska ordet för Jasmin. Mycket riktigt klättrar det en Jasminbuske längs husväggen och sprider en söt doft till den lilla uteplatsen. Menyn står på grekiska, så mitt grekiska sällskap får bestämma. Quiche av feta, grekisk sallad, sockerdrypande Baklava och starkt starkt kaffe serveras på omaka porslin med mycket personlighet och mycket värme. Runt oss är det nästan helt tyst. Bestick som klirrar mot porslin, vin som hälls upp, avlägsen fågelsång och stillsamma konversationer på grekiska. Jag känner ännu en gång hur det inte finns något mer perfekt än det som är operfekt. En sådan kväll då det är lite extra härligt att få leva.Image

Kapstaden

Den första gången jag kom hit var i Oktober 2015. Få platser har jag haft så många föreställningar kring som Kapstaden, vilket inte alltid är ultimat när det handlar om en plats man ännu inte lärt känna. Jag var rädd för att bli besviken. Att jag ställt mina förväntningar alldeles för högt. Men, det skulle visa sig att jag hade fel. Riktigt fel till och med. Jag skulle få erfara för allra första gången hur det kändes att vara hemma, trots att jag inte var det. Om himlen var en plats på jorden, så visade den sig vara Kapstaden.

Jag dras till platser som får mig att känna något. Det kan vara orättvisa, vemod, vanmakt eller okunskap. Det kan också vara fascination, häpnad, glädje eller kanske viktigast av allt, tacksamhet. Känslor som skapar ett avtryck och sår ett frö, som man inte lämnar bakom sig när det väl är dags att resa vidare. Råa känslor med djupa patos.

Kapstadens magi är med lika delar uppdelad på tätorten i sig, och naturen som omsluter den. Likt en amfiteater flankeras staden på nästan alla sidor av natursköna höjder, med Atlanten som publik. Hela staden är som en teateruppsättning, och oavsett vart du befinner dig innanför dessa ramar är utsikten häpnadsväckande nog så gott som densamma. Jättelika Table Mountain kan nästan alltid skymtas i kulissen oavsett vart du vänder blicken. Detsamma gäller för betydligt mindre Lions Head och avlånga Signal Hill, som tillsammans med Table Mountain skapar en unik och asymmetriskt vacker utsikt, omöjlig att få någon annanstans i världen. Att detta är möjligt beror inte bara på bergens höjder, utan även på faktumet att det inte finns särskilt många högresta byggnader i Kapstaden som skymmer utsikten. Sanningen är den att det inte är en särskild stor stad varken till ytan eller befolkningsmässigt. De få höghus som stoltserar i den lilla stadskärnan har inte så värst många år på nacken, trots att majoriteten varken kan beskrivas som moderna eller iögonfallande.

IMG_3808

IMG_2712

Civics Center, det vill säga stadens kommunalhus, är en jättelik byggnad I brutalistisk stil, som förvisso vänder blickarna till sig genom sin storlek, men som egentligen är ett riktigt ful installation. Min sydafrikanska vän som tar mig på en rundtur berättar att området där Civic Center ligger var ett område man höll sig undan för så gott som 20 år sedan, då det var en plats härjad av stark segregation i kölvattnet av Apartheid. Sedan dess har området genomgått en gentrifiering, vilket innebär en upprustningsprocess där medelklassen flyttar in och ser till att fastighetspriserna höjs genom renovering och modernisering av befintliga bostäder. Förvånansvärt nog så är det trots detta försvinnande få med västerländskt utseende i rörelse på gatorna. Och det där är en annan debatt som är väldigt intressant i Sydafrika. Genom sin långa historia av rasdiskriminering och bekämpandet av denna, råder en idag väldigt odramatiserad kategorisering av människans raser. Olikt länder i väst där begrepp som vit, svart och färgad är tabubelagda ord man gärna undviker, är dessa ord synonyma med normen här. Att hänvisa till någon som svart förlägger per automatik inte någon med rasistiska åsikter i Sydarika. Krockar kan dock uppstå när sydafrikaner ger sig ut i världen, det har jag själv blivit vittne till. Men det är viktigt att lära av varandra, särskilt när ens egen verklighet är en annans overklighet.

Men tillbaka till stadskärnan, för trots att de mest centrala delarna genomgått en modernisering känns de glåmiga i kontrast till sina häftiga grannområden. Livfulla Bo-Kaap som huserar många av stadens Muslimer, är min personliga favorit. Beläget i den halvbranta sluttningen upp till Signal Hill är husen här färgade i bjärta färger, och gatorna kullerstensbelagda. Historierna till varför husen målats så starka är många, men den vanligaste lyder att det var en revolt för individualism när Apartheid upphörde. Gatan som mer eller mindre skiljer Bo-Kaap ifrån det mer låglänta centrum heter Bree Street, en trendig led med blygsam modernistisk arkitektur och hippa caféer för hipster klientel. En nutidsorientiad adress där man dricker kaffet stående och konversationer är uppmuntrade. Wi-fi har samtliga inrättningar valt bort, av precis den anledningen. Fräscht tycker jag, som annars gärna ser till att vara uppkopplad.

IMG_3676

IMG_3680

Det Kapstaden som människan inte själv skapat, är nog det som lockar allra flest besökare. Och av helt rätt anledning, Jag vill ta med er på en biltur ut till Godahoppsudden, Kaphalvöns näst sydligaste men mest kända udde, inte långt ifrån platsen där Indiska Oceanen möter Atlanten och blir ett. Vägen hit ut är en upplevelse i sig, med vyer som kan få den mest storstadsmässiga person att tappa hakan. Det börjar redan när man kommer ut till Green Point, och man får ett av stadens mest burgna områden till vänster och det böljande havet till höger. Havet ligger aldrig still, och det är svårt att inte svepas med av kraften det utstrålar. Landskapet är även det böjligt brant, och stundtals slickar väggrenen vertikala klippväggar med djupa stup bara ett par  meter bort. Ja, väglaget är lite onaturligt men utsikten ger naturlighet ett nytt djup. Det är sagolikt vackert längs den sydafrikanska kusten av benvita sandstränder och ett landskap som formligen sprudlar av liv, med många endemiska inslag. Det finns ingen direkt skog utan växtligheten utgörs av mindre buskage, vilket gör utsikten milslång. Boulders beach i Simons Town är en given anhalt för många turister tack vare sitt stora bestånd av frigående pingviner. Att pingviner kan hittas utanför Arktis tycks förundra dem flesta, så det är ont om plats på den lilla utkiksplatsen man byggt. När jag står där och betraktar dem små fåglarna kan jag inte undgå att tänka på hur symboliska dem trots allt är för sitt hemland, i sina dräkter där svart och vitt möts. Lite lustigt.

IMG_3557

IMG_3851

IMG_3586

Vår välbevandrade guide berättar historier om hur dem vilda babian-stammarna som lever i området sätter skräck i samhället, och att dem är värda respekt. ”If they come close, you close the windows. If they get in the car, we are not the tourists anymore. They are”. Vi skrattar åt hans kommentar, men chauffören skämtar inte. Vi kör på, och ju längre ut vi kommer, desto mer avtar grönskan och ersätts av stäppliknande bergsterräng. Plötsligt visar sig både strutsar och antiloper, och att se dessa djur i sin egen miljö är en annan upplevelse än att uppleva dem genom galler. Detta att komma verkligt nära någonting som lever fritt, är att leva. Både som djur och människa.

I nästa stund står jag högst upp på Godahoppsudden vid ett uttjänt fyrtorn och blickar ut över oändligheten. Jag är i princip uppvuxen vid havet, och att stå där och känna doften av saltvatten samtidigt som vinden drar i håret får mig att tänka på stunder från när jag växte upp. Långt bort i i tid och rum, men samtidigt så nära. Likheterna med Sverige upphör dock där. Jag kan inte komma i tanke om någon plats där hav och land möts samma sätt, båda så stora krafter att konversationern upphör. Det är fyllt av människor, men knäpptyst så när som på vågornas brus. Trollbindande är ordet.

IMG_3651

IMG_3646

IMG_3635

Det finns en sida till av Kapstaden som jag inte vill försumma, och det är den fantastiska vinkulturen. Jag har ännu inte haft tillfälle att åka ut till dem mest anrika distrikten Franschoek och Stellenbosch, men ett besök i förnäma Constantia på andra sidan Table Mountain hann jag med. Constantia är en av stadens äldre delar, och samtidigt en vilsam plats för dem mest bemedlade. Här ligger flera vingårdar med tillhörande vinfält, som dessvärre ekar tomma just nu på grund av årstiden. Groot Constantia är namnet på en av dem mest välkända gårdarna, som breder ut sig i ändan av en allé med stora ekträd. Egendomen går i kapnederlänsk stil, med rundade gavlar, halmtak och vitputsade fasader. Ett måste för en arkitekturfantast. Vinet som bryggs här är även det ett gediget hantverk, som faktiskt går att hitta på Systembolaget. Har man smak för kryddiga och fruktiga viner, blir man inte besviken på deras röda alternativ.

IMG_2716

IMG_2722

IMG_2736

På vägen ut till flygplatsen åker man förbi sidor av Kapstaden som ännu väntar på att pacificering. Hektar efter hektar av kåkstäder breder ut sig längs med motorvägen. Små samhällen där livet har sin egna gång, och för många både startar och slutar. Det finns faktiskt ganska många områden av Kapstaden som man blir ombedd att hålla sig undan, just för att osäkerheten är så pass stor. Segregationsfrågan är fortfarande en livs levande problematik, men som ibland försvinner in i skuggen av allt det som lockar hit turister. En kontrast tämligen levande för dem som kallar det här sitt hem, men mer diffus för dem  som bara besöker.

Precis efter avgång sätter jag ansiktet mot rutan och blickar ut över platsen som fångat mitt hjärta. Solen har sänkt sig bakom Table Mountains platå och lämnat himlen i ett spektrum av mättade färger. Brandgult, indigoblått och cerise. Skarpa färger rundar av dagen i den här regnbågsnationen, och det är lika vackert som allting annat man här ställs inför. Jag kommer tillbaka så fort jag kan.

I Dubais skugga

Även som bofast i Arabemiraten är det lätt att förglömma hur man bor i ett land som faktiskt sträcker sig rätt långt bortom futuristiska Dubai och huvudstaden Abu Dhabi. Det vet jag. Trots att jag för ett par dagar sedan passerade tvåårs-strecket som mantalskriven i Dubai måste jag tyvärr krypa till korset och erkänna att jag inte spenderat särskilt mycket tid på att lära känna det land som idag är mitt hem.

När jag först flyttade hit i Maj 2014 bodde jag så långt ut i öknen att jag knappt kunde påstå med gott samvete att jag faktiskt bodde ”i” Dubai. Jag minns särskilt ett Skype-samtal en vän till mig ringt till en av sina vänner, där hon visade upp sin lägenhet med tillhörande balkong. När vännen fick se hennes utsikt i vilken Dubais skyline enbart framstod som en silhuett i horisonten frågade hon insinuant ”but it’s not quite Dubai is it?”. Efter det försiggick samtal hem med kameran avstängd, och bilder på sociala medier begränsades i stort sett till utlandsresor och selfies.

Jag hade dock enorm tur. Efter drygt ett år omgiven av sanddyner, kringflackande ökenbuskar och en evinnerlig tystnad, öppnade sig plötsligt möjligheten för att flytta in till stadskärnan, och jag var inte sen att tacka nej. Sagt och gjort befann jag mig plötsligt i det översta våningsplanet på en av Dubais finaste adresser, med tornande höga Burj Khalifa endast ett stenkast bort och vältrafikerade Sheikh Zayed Road precis nedanför. Här är pulsen konstant och ökenstiltjen ett minne blott. Byggnader högre än fåglar flyger, men människorna fler än bostäderna räcker till. Den timida närhet man ibland kunde känna till den arabiska vildmarken kommer man inte ens i närheten. Den grönska som varstans bryter upp den sterila miljön av glasfasader och sandfärgade hus är möjliggjord av konstbevattning. Här finns inte en pinal som inte skapats utav mänskliga händer.

I förra veckan beslöt jag och en god vän oss för att åka ut till Ras al Khaimah. Ras al Khaimah är för den oinvigde ett av dem sju emiraten som utgör den Förenade Arabemiraten, och det nordligaste utav dem alla. Det må bara vara en timmes bilfärd från centrala Dubai till Ras al Khaimah, men att konstatera att det är en annan värld man stiger in till är inte att överdriva.

IMG_2266

IMG_2249

Bara minuterna efter att man tillryggalagt Dubai börjar frekvensen av byggnadsverk tonas ut allt snabbare, och plötsligt är sand det enda man kan se, lika långt som ögat når. Det enda tecknet på mänsklig framfart förutom den fyrfiliga motorvägen är dem gigantiska elpylonerna som står uppslagna i ökenlandskapet. Deras skelettliknande stålkonstruktur gör sig passande i den spartanska omgivning, som tycks efterlämnad av alla levande organismer. Höga staket ut med väggrenen vittnar dock om motsatsen. Ute bland sanddynerna lever nämligen stora hjordar av kameler och dromedarer, vars trygghet och överlevnad det värnas om.

Så småningom börjar små samhällen resa sig ur sanden, trots att inget vi passerar går att jämföra med futurismen vi är vana vid. Att livet är enklare ju längre ut på vischan vi färdas säger nästan sig självt. Den inledningsvis breda autostradan är förbytt till tvåfilig snäv motorväg, sm tar oss genom byar bestånde av små klotformade hus med horisontella tak och fina entablement. Även pittoreska moskér med vackra minareter här och var. Anspråkslösa, men iögonfallande genom sin kontrast till vad man ser i storstan. I Ras al Khaimah stad, det vill säga huvudstaden till emiratet med samma namn, är det svårt att föreställa sig att bara ett par mil bort ligger ett av världens största turistparadis. Här syns inga av dem västerländska kedjor man annars ser, och man anar inte ett spår av den framsynthet som är karakteristiskt för Dubai. Frugalt är ordet. Sanningen är däremot den att Ras al Khaimah tydligen är en turistort på uppgång, som av internet att döma lockar allt fler besökare till femstjärniga hotellanläggningar och gröna golfbanor. Fascinerande.

IMG_2256

IMG_2261

Bortom huvudstaden höjer sig bergen vi kommit för att se. Så som Dubai kan kännas uppskjuten ur sanden känns bergen som ett oväntat inslag i det annars låglänta landskapet. Den arabiska sommaren har nått hit med full kraft, och trots att vägen vi kör är insprängd i klyftorna mellan bergen blir konturerna något suddiga i den tryckande värmen. Den enda rörelse man ser är bergens silhuett som tycks vilja emanera i hettan. Bristen på pulserande civilisation för dock med sig ett enormt lugnt, och den påtagliga tystnaden känns som en slags terapi man gärna låter sig omsvepas utav.

Vi når toppen, eller ja, så långt upp vi tillåts köra, av Jabel Jais. Arabemiratens högsta berg och punkt. Trots frånvaron av växtlighet är utsikten över kusten häpnadsväckande vacker, och det känns skönt att veta att allt det här landet har att erbjuda, inte byggts av människan. På toppen hittar vi en liten kiosk, vari en försäljare sitter mot allena och rullar tummarna. Att både arbeta och bo här ute är en solitär verklighet som är svårt att ens föreställa sig. Men flest lärdomar och nya intryck, får man ju av dem som inte är och lever som en själv. Betydelsefullt det med.

IMG_2278

Medan vi beger oss hemåt igen tänker vi båda två precis samma sak. Att det är viktigt med nya perspektiv, om än bara för att uppskatta det man redan har. Har man sitt pass utfärdat från lilla landet lagom är det lätt att bli överväldigad av tempot i Dubai, men den asketiska tillvaro man erbjuds i Ras al Khaimah bevisar att både lugn och puls är relativa termer. Man kan få för mycket av både det ena och det andra, och just därför är det nyttigt att med jämna mellanrum smaka på det liv som inte är ens eget. I den Förenade Arabemiraten är kontrasterna så stora och så många, att förändring alltid väntar bakom hörnet, eller åtminstone en timmes bilfärd bort. Viktigt att se för egen maskin, och inte bara genom andras berättelser.