Asiastisk service och västerländsk arrogans

I slutet på förra veckan satt jag på ett spa i Madras i södra Indien. Gömd bakom ett magasin iakttog  jag personalen medan dem tog hand om dem andra gästerna på salongen, när något rätt obehagligt inträffade. En välklädd man av kaukasisk härkomst stegade in på spat och tillkallade den kvinnliga värdinnans uppmärksamhet. En späd indiska iklädd vacker guldbroderade sari, släppte vad hon hade i händerna och bugade djupt inför mannen som kort och koncist uppgav sitt namn. Kvinnan bläddrade i sin hotelliggare och det visar sig att mannen är 20 minuter sen till sin behandling. Detta till trots är det kvinnan som ber om ursäkt när hon försiktigt förklarar att det inte längre finns något terapeut ledig eftersom mannen inte dykt upp till sin tid.

Mannens ansiktsfärg går med ens från vit till röd, och han gormar agiterat om att han kommit ”lite” sent förut men att det aldrig varit något problem. Att dem inte kunde tumma på tiden just idag var den sämsta service han någonsin varit med om. Den lilla värdinnan inser att hon inte får en syl i vädret, och fortsätter istället med att urskulda sig gång på gång från mannens haranger. Utan några invändningar mot allt gormande försvinner hon plötsligt in bakom ett skynke, och är tillbaka en kort stund senare. Med mer lättad ton än förut förklarar hon att det visst fanns en terapeut ledig trots allt till att utföra mannens behandling, varpå hon visar in honom i ett annat rum. Han visar inte en tillstymmelse av uppskattning när han lommar vidare efter kvinnan, och hon visar inte heller något tecken på att hon förväntat sig det.

Jag skulle vilja säga att scenen jag bevittnade var en engångsföreteelse och ett extremfall, men det var det inte. I länderna runt södra och sydöstra Asien är denna typ av envägskommunikation snarare regel än undantag, eftersom grundidén med vad som är bra service inte bottnar i att man skall vara personlig, utan att man skall vara till lags.

Låt mig berätta mer. När jag skriver dessa rader sitter jag på planet mellan Bangkok och Dubai, där jag nyss spenderat 24 timmar uppslukad utav en av mina favoritstäder. Thailand är nog det mest omtrycka resmålet i öst för västerlänningar, inklusive undertecknad, så det är väl egentligen varken mer rätt eller lämpligt än att det får exemplifiera de åsikter jag här vill vädra. 

Alla som besökt Thailand kommer hem till Sverige och konstaterar alltid samma sak. ”Vilket trevligt folk! Vilken bra service! Vilken gästfrihet!”. Och svarat till det är ja. Har man aldrig lämnat landet lagom, är det en helt ny värld som öppnar upp sig när man stiger av planet och in i den böljande bastuhettan som väntar. Men det är inte bara klimatet som är varmare, det är även människorna.

Stora leenden och ögonglitter hälsar dig välkommen till ett nytt land och en ny kultur, och du låter dig omfamnas av den genuina glädje du möts utav. Som Farang (thailändskt benämning på västerländsk besökare) vänjer du dig snabbt vid att folk bugar ända ner i golvet och performativt för samman handflatorna i en så kallad Wai, en gest som fungerar både som en hälsning och ett sätt att visa respekt. Omedveten om dess egentliga innebörd anammar du gesten, och gör den till en vana. När du sitter på en restaurang och din mat anländer, när du står i en bar och beställer en drink eller när du betalar för tuk tuken så blir du lika ödmjukt tackad. Det är inte responsen för ett erbjuda en hjälpande hand, för att lämna dricks på en nota eller för att göra något utöver vad som förväntas av dig, utan det är responsen för att göra precis vad som förväntas av dig. Och du vänjer dig vid att bli avtackad för allmänt hyfs och helt ordinärt beteende. Med detta som grund, upplever du även servicen som dålig och undermålig så fort du blir bemött på ett mer ändamålsenligt sätt som inte svämmar över av superlativ. Din bild av vad som kännetecknar bra service och vad som kännetecknar dålig service blir skev, och det är inte längre lika tydligt vad ett lämpligt bemötande egentligen är, men det reflekterar du inte över. Det här, det skriver jag av personlig erfarenhet.

Jag var 18 år den första gången jag kom till Bangkok, och precis som så många andra före mig, var det kärlek vid första ögonkastet. På den tiden var jag för ung och omogen för att se några krockar med den nya kultur jag mötte, och min inställning till att nytt jag ställdes inför var helt okritisk. Ett synsätt man idag både kan längta tillbaka till ibland, och samtidigt vara glad för att man lagt bakom sig.

När man provar något för första gången, en ny kultur, en ny sorts pizza eller ett nytt flygbolag så är listan över förväntningar längre än listan övar krav, och det inte förrän den andra gången du prövar samma sak som dem här listornas kastas om. Den gången krävdes det ju inte särskilt mycket för mig att känna mig nöjd, men idag är jag aningen mer berest än jag var den gången, och jag vet numer i många fall precis hur saker och ting helst skall vara. Jag instruerar om att jag till exempel vill att en massör skall fokusera på särskilda områden, och jag tvekar inte för att be om extra kryddor till särskilda rätter när jag sitter på restaurang. Ibland får jag vad jag ber om, men väldigt ofta möts jag av en återvändsgränd just här. Saken är den, att tänket kring att utföra en tjänst tycks vara betydligt mer boxformat och procedurskramande än på hemmaplan, vilket gör att personen man ber om sin personliga preferens ibland ser väldigt frågande på en. Givetvis rör det sig stundom mer om språkförbistringar än att man sträckt sig efter stjärnorna, men jag upplever det ibland på annat sätt. Som att osäkerheten över att något skall bli fel ibland är så stor att risken upplevs som mindre att bara leverera den produkt eller tjänst som står skriven på pappret. Du når en punkt där du inte orkar argumentera för din sak längre, och eftersom du blir bemött med leende ögon och ödmjukhet tänker du att det väl inte är hela världen ändå. Men den här osäkerheten bottnar ju någonstans, och tyvärr tror jag att jag har svaret.

Tyvärr, säger jag igen, är det nämligen inte alla västerländska besökare som agerar så här ”förlåtande”, utan många ser sin chans till att få domdera, klaga och ställa krav på ett helt annat sätt än vad dem kunnat komma undan med hemma. I så gott som hela Asien råder en helt annan hierarki inom serviceindustrin, och det skor sig en hel del på. Jag har sett det så många gånger och det gör mig lika arg varje gång, men vad är poängen med att föra krig när man tillsynes är den enda antagonisten mot en hel kultur, med flera hundra år på nacken? Inte mycket. Det finns så många disparata världsbilder av vad som är rätt och fel, och jag har bara min egen.

Jag har blivit uppfostrad till att aldrig se ner på någon, och det både vill och tror jag att väldigt många som delar min bakgrund har. Vi har fått höra att om någon försöker sätta sig på oss, så skall vi säga ifrån. Man skall helt enkelt inte ta skit ifrån någon. Kommer man ifrån ett av världens mest ekonomiskt trygga länder, finns det utrymme för den här typen av skola där man kan diskutera intersektionalitet och maktordningar, och för all del kämpa emot dessa som intresset och viljan finns. Därför tar det mig så mycket emot att behöva bevittna hur människor agerar precis motsatt och mot bättre vetande, eftersom kulturen är sådan att dem inte kommer bli emotsagda. Det kvittar om de beter sig trevligt eller om de beter sig otrevligt, de kommer ändå få precis vad dem vill ha. Ursäkter, tack och skenrespekt.

Givetvis finns det en både en demografisk och en religiös synvinkel till det här som inte går att parera i den här debatten. För det första, vi befinner oss i en del av den tredje världen, där fattigdomen är extremt utbredd. Här är det viktigare att ha ett jobb än vilket jobb man har, och konkurrensen är därför av helt andra mått. Ditt jobb är din överlevnad, och du har kanske inte råd att förlora det. Du är inte oumbärlig, utan det finns tusentals som bara väntar på att ta just din plats. För det andra, Buddhismen. Majoriteten av alla thailändare är buddhister, och det är en religion som i mångt och mycket centraliseras kring godhet. Genom godhet kan man motverka grymhet lyder ett ledord, och av den anledningen ger det mig lika dålig smak i munnen varje gång jag ser någon bete sig oförskämt, nedlåtande, högfärdigt och översittande mot någon vars yrke är att tillhandahålla den här personen en tjänst. Inte mest för personen som blir dåligt behandlad, utan för den som utövar det här förtrycket. Han som sätter sig över en annan människa, som ser sin chans till att göra det.

Det behöver knappt konstateras att vi alla kommer ifrån helt olika bakgrunder, och du kommer antagligen inte möta någon här som blivit tillsagd under sin uppväxt att denna ska stå upp för sig själv och sitt värde, utan dem har mest troligen fått höra raka motsatsen. Människor här för sig på ett mer introvert sätt, och det verkar tillsynes mer godtagbart att hålla god min än att blossa upp när orättvisans ansikte visar sig. Det är deras sätt att visa respekt, så olikt vårt, men värt att respektera.

I min värld är respekt synonymt med utbyte, klarsynthet och förståelse. Jag tycker inte om att bli satt på piedestal när jag får en tjänst utförd, och det beror främst på en sak. Jag vill inte känna mig mer värd. Låt mig förklara lite mer ingående om den problematiken. Det är 2016 men världen är fortfarande uppbyggd på diverse maktordningar, och de, länder, dem människor och dem strukturer med mest makt delar alla samma hudton. Väldigt många ger sig själva oförtjänta fördelar på grund av detta, och avsäger sig  samtidigt allt ansvar från att hjälpa till och jämna ut den fundamentala hierarki dem haft turen att födas in i toppen utav. Som västerländsk, och framför allt vit västerländsk, förtrycker man andra bara genom sin tillhörighet, vilket gör det så viktigt att man aktivt jobbar emot det här. Att man inte bara talar utan även agerar mot den typen av klasskillnad. Och sanningen är nog den att väldigt många håvar in poäng på att hävda just det epitetet, trots att dem sedan åker på solsemester och agerar totalt motsatt. Vissa har inte alls fattat grejen, att man står ansvarig även utan att agera, och att man genom ett kränkande bemötande faktiskt breddar dem redan breda klyftorna. Och precis därför, kan jag aldrig uppskatta att bli behandlad som att jag är värd mer än någon annan. Det är mitt ansvar att agera som att jag inte är det. Jag bugar, bockar, säger tack och tittar i ögonen trots att detta ibland är en kulturkrock, och jag gör det för att jag tycker att det är så man skall leva. Och jag gör det för väga upp för dem som ser ut som mig, men som inte agerar som mig. Rom byggdes inte över en natt natt, och kan man dra ett strå till stacken skall man göra det.

Den allra bästa form av service jag kan få, är den jag får när jag åker hem till Sverige. När jag flyger med SAS och flygvärdinnorna tar sig tid att småprata och vara skämtsamma under servicen, när jag beställer en kaffe på Espresso House och baristan berömmer tröjan jag har på mig, eller när jag sitter på en restaurang och servitören påpekar vad jag inte skall beställa istället för vad jag ska beställa med glimt i ögat. När service är personlig och genuin, när man möts halvvägs och stämningen är avslappnad. Det är grunden till den mest destillerade formen av respekt. Serviceindustrin må vara en av dem branscher med lägst status även hemma, men det finns på långa vägar inte samma utrymme för att utöva förtryck. Visst förekommer det, och visst finns det dem som låter det passera, men försök utöva samma arrogans där som på ett gatukök i Thailand så skall du se hur långt du kommer. Det gör mig stolt att kunna berätta om, att jag kommer ifrån en plats som förvisso har mycket kvar att lära och utveckla, men som ger hem åt en kultur där du inte kan komma undan med att bete dig hur som helst, oavsett vem du är och till vem du agerar gentemot.

Ibland, är det inte lätt att vara västerländsk, och ibland är det väldigt lätt. Jag önskar att skillnaden vara lika glasklar.

Mig blir du inte av med

För några timmar sedan satt vi där, på ett café i Edinburgh. Inkilade mellan väskor och bord med varsin kaffekopp i händerna, bara log vi fånigt mot varandra. Det nästan två år sedan våra vägar korsades sist, men precis som alltid annars kändes det som att ingen tid passerat. Absolut inget romantiskt, men väl min största kärlek i livet.

Jag vill berätta om den allra första gången vi träffades. Trots att det snart är sju år sedan, minns jag fortfarande vårt första möte precis som om det vore igår.

Huttrandes stod jag och drog halsbloss i höstrusket när en tjej plötsligt kom småspringande längs gatan för att undfly regnet. Hon ställde sig ett par meter bort där hon liksom jag själv, tände en cigarett. I ögonvrån granskade jag henne uppifrån och ner, och jag minns att jag tänkte “men lilla flicka, hur hamnade du här?”. Iförd ett par enorma sneakers, kortkort linne över leggings och med piercing i både näsa och ögonbryn bröt hon mot samtliga klädkoder som gällde på den i mångt och mycket väldigt fisförnäma skolan vi båda gick på. Med riktigt barsk uppsyn, som om hon bitit i en citron, utbrast hon plötsligt “Fy fan för att bo i det här jävla landet, det känns som att jag har fått en hink piss över mig”. Jag kunde inte annat än att brista ut i ett spontant gapskratt, och tårarna sprutade medan jag kippade efter luft.

Jag gick mitt andra år på gymnasiet, hon gick sitt första. Jag var en sådan som försökte passa in och det var uppenbarligen inte hon, men där stod vi ändå, storskrattandes och förenade i våra olikheter. Och jo, i efterhand vet jag att det första intrycket, det hade varit ömsesidigt, så någon kärlek vid första ögonkasten var det inte tal om. Men gott och väl vid det andra.

Hennes namn var Emma, och sen den där eftermiddagen 2009 har vår vänskap gått igenom med- och motgång, och vuxit till en av dem relationer som jag idag inte hade klarat mig utan. Vi har skrikit, gråtit, försonats, funnits där, tyckt olika, tyckt lika, varit fulla, varit på toppen, varit på botten och framför allt annat, kiknat av skratt ihop. Det finns ingen annan människa som så lätt kan ta mig från en plats där jag känner mig nere och modfälld, till att i nästa stund ligga dubbelvikt av skratt utan en tanke på vad som tyngt mig stunden tidigare. Rent guld.

13271485_10153595347894117_1076936270_o

Jag minns särskilt den dagen då jag ställdes inför erfarenheten av att tvingas lämna ett jobb jag höll av väldigt mycket. Dagen före hade Emma genomgått en omfattande käkoperation, och var av förklarliga skäl varken ordinerad eller i stånd till att tala. Detta till trots hör jag min telefon ringa sekunden efter att hon läst mitt meddelande, och jag såg hennes namn på mobilens display. Hon fick knappt fram ett ord men trots att hon inte kunde prata, så visste jag alltid vad hon ville säga. Att det blir bra. Det blev det. Det var kärlek.

Trots att vi idag valt så skilda vägar i livet att vi ses alldeles för sällan, är hon den första som får veta om allt i mitt liv. Det finns nog ingen, som jag delat så mycket tillsammans med, och på samma sätt, finns det få personer jag är lika stolt över i min närhet. Från den osäkra tjej som jämt försökte vara alla till lags, till den unga självsäkra kvinna som idag satt framför mig och formligen lös av pondus. Istället för att vara den med svar på tal, har hon vuxit till en som kan tala för sig på ett elokvent sätt, och det gör mig varm inombords att få ha bevittnat.

Ingen är så olik mig själv som Emma, men det kunde jag inte varit gladare för. Det finns ett uttryck som lyder något i stil med “Den enda nackdelen med att livets resa är att alla du vill ta med dig inte alltid har packat färdigt”. Varje dag är jag så tacksam för att just den resan, förmodligen är det enda som binder oss samman.

Tack för att du finns i mitt liv, mig blir du aldrig av med.

13275557_10153595347829117_1199295153_o

Högt och lågt i Chicago

O’Hare flygplatsen i Chicago räknas som världens näst mest trafikerade flygplats, och staden räknas som den tredje största i Nordamerika. Trots det, är Chicago en ganska stillsam plats. En sådan där man kan tänka sig att människor slår sig ner, bildar familj, och stannar. En ändhållplats. När man närmar sig stadens centrum är det inte svårt att föreställa sig livet ta vid i en av alla rödbruna brownstones som radar upp sig längs med gatorna. Med robusta brandtrappor ut mot gatan, och fyrkantiga stora fönster som husets ögon, känns omgivningen som en amerikansk filmscen.

Neonskyltar och ljusrör sitter fastkilade på varje vägg, och visst känns överflödet av allt typiskt amerikanskt, men både tempot och bemötandet här är annorlunda. Du blir inte nedsprungen på gatan som i New York, och du möter inte samma självgoda arrogans på restauranger och i butiker som i Los Angeles. Här kommer någon att erbjuda sig att ta en bild på dig, istället för att du skall ta en selfie, för att ge det mest vardagliga exempel.

Det prismformade hotellet jag får bo på förhäver sig 42 våningar upp i luften, och dess utsikt är en sådan man betalar dyrt för. Tornande höghus med glänsande glasfasader ger kuliss åt Michigansjön, vilken breder ut sig likt en blå heltäckningsmatta som till sist försvinner i horisonten. Utanför fönstret rinner Chicagofloden likt en jätteartär genom staden, vattnet mörkt turkos för att vid mynningen övergå i svagt babyblått och senare allmogeblått.

IMG_1617

IMG_1635

24 timmar är inte tillnärmelsevis nog för att smaka av Chicago, men tillräckligt för ett första intryck. Det är en vacker stad, trots att personlighet och gemytlighet alltid försvinner när byggnader byggs för att inackordera så många som möjligt på så liten yta som möjligt. Längs gatorna som belamras av soldyrkare har man planterat tulpaner i bjärta färger, och vädret tillåter både jacka och shorts på samma gång.

Jag väljer bort oförklarliga The Bean-monumenten och går en promenad längs floden och hamnar i småbåtshamnen. Här lunkar mödrar med barnvagnar, poliser tar sig en bensträckare och det är nästan helt tyst trots närheten till pulsen. Småstadskänsla. En kontrast till den imposanta skylinen som reser sig alldeles bakom, där skyskraporna reflekteras mot varandra i solljuset. Allra högst reser sig det triumferande Trump Tower, en enorm apparat helt klädd i glas. Iögonfallande, och allt annat än ödmjuk. Lite som Trump själv, och man kan inte undgå att känna att denna högresta byggnad är en direkt avbildning av honom. Vad det kan förebåda, väljer jag att blunda för. Trivia: Trump Tower inhyste världens högst belägna bostad fram till Burj Khalifa invigdes 2009.

IMG_1641

IMG_1645

IMG_1863

IMG_1900

I ärlighetens namn är jag inte den största beundraren av landet där allting är lite större; måltidsportioner och midjemått, billboardskyltar och skyskrapor, immigrationsköer och reklamavbrott. I Amerika stöter man dessutom på otroligt många människor som tillsynes helt saknar vitalitet, och det är skrämmande. Människor som talar med sig själva, med träd eller till dig fast inte med dig. Psykiskt sjuka, de som andas samma luft som du men lever i en annan värld. En direkt återspegling av det bristfälliga amerikanska sjukvårdssystemet, och av världen i stort. Passar man inte in, blir man förskjuten. Jag tycker att det är lyteskomis att  det sker på en plats som gärna själv hävdar sig vara världens föregångsland nummer ett.

Till nästa gång, Murica

IMG_1895

Johannesburg

Jag befinner mig i Johannesburg, mitt på den sydafrikanska inlandsplatån. Johannesburg, eller Jo’burg som staden kallas för i folkmun, är Sydafrikas största stad både till ytan och befolkningsmässigt. Stadens flygplats är dessutom den afrikanska kontinentens mest vältrafikerade hub.

Detta till trots, så är det inte i Johannesburg som man får uppleva det riktiga Sydafrika. Det som folk vallfärdar till för att besöka. Elefanterna som mondänt vandrar runt på en soldränkt savann, Eucalyptusträd med krummig krona som skänker sin skugga åt en flock lejon, anrika vingårdarna vars fält lyser gröna av klorofyll och druvklasar ymnigt blåsvarta. Detta sprudlande liv och häpnadsväckande fauna hittas inte i Johannesburgs environger, och har man redan fått uppleva hur det är stå längst ut på Godahoppsudden där två hav möts och världen når en ände känns staden som en mycket fadd plats. Känslan av att hastigt få veva upp en fönsterruta när en viltgående struts gjort verkligheten lite väl spännande, eller den av vara instängd i en metallbur som sänks ned i iskallt vatten bland blodlystna vithajar, inte heller dem får man uppleva här. Johannesburg känns som en enklav i sitt egen land, med moloken stämning och nästan uteslutande grafitgrå fasader överallt.

IMG_1434

Givetvis finns det en grund utöver det geografiska läget, och det är den prekära kriminaliteten som råder i staden. Sanningen är den att jag inte fått uppleva särskilt mycket av Johannesburgs stadskärna, eftersom jag alltid varit inhyst i strängt bevakande och inhägnade områden, belägna i stadens mest burgna förorter. Man blir nämligen starkt avrådd att bege sig utanför dessa områdens järnridåer eftersom riskerna för att bli antingen rånad, misshandlad eller ännu värre bedöms som så pass stora.

När man färdas till och från OR Tambo Internatinal, Johannesburgs flygplats, är det omöjligt att inte lägga märke till hur varje hus, varje egendom är flankerat av höga stängsel, ofta försedda med både taggtråd och elledningar högst upp. Samma fenomen skådar man även i Durban eller Kapstaden. En vän till mig skämtade en gång och sade att i Sydafrika så har varje familj en hund i trädgården. Denna har inte införskaffats för att bli ett sällskapsdjur, utan syftet är att fjärma hunden från start för att göra den så aggressiv som möjligt, och på så vis skrämma bort inkräktare. Det lät komiskt i sammanhangen, men sanningen ligger inte långt borta ifrån verkligheten.

IMG_1572

I Melrose Arch som det välsituerade området jag befinner mig i heter, finns egentligen allt man behöver. På en yta av ett par kvadratkilometer samsas köpcentrum, hotell, restauranger, kontor och bostadshus om utrymmet. Här har funktionalitet varit både a och o under områdets framväxt, och samtliga hus är rödteglade med små inslag av glasfasader och planterade träd. Romantiken är som utblåst, och stängslet runt det lilla grindsamhället skapar en metallisk men samtidigt trygg atmosfär. På hotellet jag bor serveras saftiga köttbitar och milkshakar stora nog att mätta en småbarnsfamilj. Sydafrikanskt vin tillhör inte bara världens mest eftersökta, utan även min personliga faiblesse. Jag dricker lokal Shiraz, och det smakar allt det som Johannesburg inte är; fruktigt, och kryddigt. Björnbär, kakao och rosmarin. Gediget hantverk och mycket pengar. Trots det kostar en flaska knappa spottstyvern, och jag kan inte undgå känslan av att det här är få förunnad vardagslyx att känna sig berikad utav.

IMG_1571

När vi sitter i restaurangen och jag låter blicken glida runt lokalen går det upp för mig att jag aldrig sett någon med kaukasiskt utseende inom servicebranschen i Sydafrika. Nyfiket förhör jag min sydafrikanska kollega om det ligger någon sanning i detta påstående, och det första svar jag får är en håglös suck. Jag får förklarat för mig att i Sydafrika tenderar många arbetsgivarna till att ge förtur åt afroamerikaner i anställningsprocesser, utan hänsyn till vem som är mest kvalificerat för rollen i fråga. Är detta statligt betingat undrar jag först, men nej, det är bara en normativ struktur. Och enligt min kollega är det en kultur som ingen någonsin skulle erkänna ifall man blev ställd till svars, trots att den är fullt närvarande. En slags inofficiell kvotering och givetvis en efterverkan till Apartheid som fortfarande ligger färskt i minnet.

Nej, det är inte i Johannesburg som man får se Sydafrikas rätta ansikte även om vinet smakar lika gott här som invid en sandstrand i Kapstaden. Den rätta bilden av detta fantastiska land, den återger jag en annan gång.

En berättelse om Indien

Jag skall berätta om en plats och dess folk, och om den enorma kärlek jag hyser för dem; Indien.

Jag sitter på ett hotellrum i Chennai, och minns att det inte var kärlek vid första ögonkastet mellan Indien och mig, det var det inte. När jag för första gången ställdes inför att arbeta tillsammans med indier minns jag än idag hur olustigt jag fann det, eftersom det var helt främmande för mig. Det var människor jag inte visste hur jag skulle hantera, hur jag skulle bemöta eller föra mig kring. Respekt, grundad på okunskap. Jag kände mig mer bekväm när jag fick arbeta med dem av min egen härkomst, västerlänningar. Det var något jag kände till, och hade erfarenhet utav.

Idag, känner jag raka motsatsen. Mer desorienterad ifrån min egen sort än någonsin förr, och mer hemmahörande i en disparat kultur långt ifrån min egen. Grunden till det, är indiernas mycket lättsamma förhållningssätt till människorna dem möter. Det finns ingen som speglar ditt eget beteende så ackurat som en indier gör, och av det faktumet har jag lärt mig mycket om mig själv. Som människor är indier oftast ett saktmodigt folk med mycket dignitet, men som beroende på ditt eget beteende snabbt kan skifta om och bli både snarstuckna och avoga. Sensmoralen; det Du ger ut i världen, kommer tillbaka till Dig. Ibland måste man själv resa runt jorden, för att inse att den är rund.

IMG_1412

IMG_1426

Att stiga in på det gradiosa ITC Grand Chola hotellet är som att entra en helt annan värld av överväldigande lyx. En spatiös foajé med både golv och väggar av skinande marmor där doften av polityr ligger stinn i luften. Reliefer i trappräcken, lampetter och kristallkronor i ett högt tak, med alternerande färger i uteslutande guld, äggskal och mörk mahogny. Här har man inte sparat in på några detaljer, och det råder inget tvekan om att man befinner sig i hotellvärldens toppskikt.

Servicen är rapp, personlig och lämnar inte mycket att önska. Som västerländsk bär man ofta med sig något av en “kan-själv”-mentalitet, och insisterar man på att själv få bära sin väska kan det uppstå krockar. Jag vänjer mig aldrig, och har alltid haft svårt för att få något gjort för mig som jag är fullt förmögen att uträtta själv. I överbefolkande Indien är serviceindustrin en av dem mest konkurrenstäta branscherna, vilket är grunden till att man känner sig kungligt behandlad inte bara på fem stjärniga inrättningar utan även på det allra enklaste matställe.

IMG_1410

IMG_1427

Chennai, eller Madras som staden hette fram till 1996, ligger på Indiens västkust. Det är landets tredje största stad, men pulsen skiljer sig från mina tidigare erfarenheter av Indien. Det här är en bemedlad industristad där klyftorna mellan fattig och rik inte upplevs som lika djupa. Tål att nämnas gör, att Indien är ett sådant land där du bokstavligt talat kan gå rakt ut genom portarna till ett burget turistpalats, och hamna mitt i slummen. Folk sover mitt på gatorna, och förvildade hundar lommar runt i en stank av avfall och sopor på jakt efter någonting ätbart. Sittandes i smutsen tigger de minst bemedlade och ofta invalidiserade om pengar, till sig själva eller till sina barn som ibland inte ser ut till att vara äldre än ett par månader. Det där med att se fattigdom och utsatthet på så nära håll är en problematik som förtjänar sitt eget kapitel, och som jag kommer att skriva om en annan gång. Hur man medvetet och omedvetet till sist blir oemottaglig för all den misär som existerar i världen. Hur känslan av maktlöshet blir så stor att man understundom måste blunda för den.

På Pondy Bazaar säljs kryddor, handsnidade attiraljer, indigotyger och färsk frukt som i ett virrvarr. Kaoset jag upplevt på New Market i Kolkata är här utbytt mot ett vardagligt och ganska behagligt lunk. Trottoarerna är som regel trasiga, och bara breda nog att hysa en person. Elledningar hänger fritt i luften genom otuktade träd som samsas om utrymmet. Överallt görs reklam för Diabetesbehandling i världsklass, och i detta sockersjuka land är det lätt att förstå att efterfrågan måste vara stor. I Indien måste jag förtydliga med emfas att mitt kaffe skall vara svart, eftersom socker och mjölk betraktas som självklarheter.

IMG_1431

IMG_1434 IMG_1490

IMG_1473

Vi stannar till vid det Hinduistiska templet Kapaleeswarar och förundras över hantverket. Fantastiska gudsavbildningar staplade till ett jättelikt torn formar ingången till templet, och hit strömmar lokalbefolkningen för att visa tacksamhet. Feta kroppar lindade i fotsida tyger trängs med turister i shorts på liten yta, det är vämjeligt varmt men stämningen är uppsluppen. Människor ler på ett genuint sätt där ögon och mun är synkroniserade, och jag blir glad över något som inte kostar en krona. Värdefullt.

IMG_1474

IMG_1483 IMG_1543

Att resa till Indien är i min mening som att resa tillbaka till en annan tidsepok. Jag har sett många av världens mest primitiva hörn, men det är bara i Indien jag får den där romantiska känslan av att befinna mig på en magiska plats. Precis så som Du ser i filmer, precis så som Du läser i böcker, precis så som Du hört talas om i historier, precis så ser Indien ut. Men om inte för den kryddstarka maten, den hisnande vackra naturen eller dem överdådiga byggnadsverken, så kom hit för människornas skull. Det finns många fördomar om indier, av vilka jag skulle kunna både bekräfta och dementera, men de facto är det ju så att idioter finns att hitta överallt. Det är upp till en själv att se bort från det som inte gagnar och istället välja det som får en att växa. Gör man bara det finns det så mycket att hämta i denna öppenhjärtliga kultur av oförklarliga huvudskakningar, och extra socker till kaffet.

Namaste.

Högfärdiga Düsseldorf

Att Düsseldorf till ytan sett är en väldigt stor stad är inte något man märker av här, och det är vad jag alltid har uppskattat. En mångmiljonstad med småstadsambitioner, trots sin högtravande karaktär.

Känslan man får är att hela staden är uppbyggd av enorma förortskvarter, med ombonade villaträdgårdar och gröna fotbollsplaner. Närheten och inslaget av naturen som så här års precis slagit ut och är härlig lummig, förstärker idyllkänslan. De små bostadshusen med spetsiga brutna taknockar, bilarna med välpolerad logotyp utmed trottoarkanten på enkelriktade 30 vägar, de välklippta häckarna likt gränslinjer familjeliv emellan. Allt känns särskilt tyskt och egentligen inte särskilt anspråksfullt, dock finns det en pretentiös underton man inte går miste om. När yta och anseende spelar roll, och det som visas upp till omvärlden skall vara perfekt och pedantiskt. Inte en leksak ligger framme på gräsmattorna, inte ett fönster är oputsat, inte en pinal som drar oönskad uppmärksamhet till sig.

IMG_1382

IMG_1356

IMG_1386

I centrum försöker man inte skyla med sitt fina anlete. Här finner man otroligt vackra Königsallee, en anlagd kanal i centrala Düsseldorf kantad av en allé lövträd. Stadens och hela Tyskland paradagata nummer ett, där samtliga av världens finaste märken huserar vägg i vägg.

Människorna som bor här är likadana. Som överallt annars i Tyskland är Engelska inte ett språk många behärskar, men här görs inga försök till att etablera kommunikation. Kommer man hit och inte talar språket, är det ens eget fel. Du tilltalar någon på engelska, men blir besvarad på Tyska. Tålamod är en dygd sägs det, det får man påminna sig om. På ett urtypiskt Hofbräuhaus med möblemang i allmogestil, träpaneler på väggarna och akvarelltavlor med jaktmotiv blir vi ordentligt uppläxade, givetvis på tyska, för att vi glömt lämna dricks. Maten har smakat fantastiskt, och servicen varit härligt okonstlad, men det föll oss inte in att det inte varit gratis. Får man bekanta sig med ett hav av olika kutymer glömmer man lätt att bara ett par nationsgränser bort ifrån var man kommer ifrån, är kulturen ibland en helt annan. Uppvaknanden är viktiga.

IMG_1359

IMG_1354

IMG_1353