12 timmars kärlek

Nyss hemkommen från en blixtvisit I Sverige. Jag har passerat två dygn i vaket tillstånd, flängdes mellan flygplatser och länder, men känner mig mer fylld av energi än vad jag gjort på länge. Platserna där jag växte upp må inte längre vara dem jag kallar för hem, men fortfarande ger dem hem åt mycket av den kärlek som jag inte klarat mig utan. Människorna, dofterna, smakerna och platserna jag får all energi jag behöver ifrån.

IMG_1280

IMG_1292

IMG_1297

13090865_10153552915724117_899939804_o

Skinn på näsan i Paris

Paris. En utav mina favoritstäder, och har varit det enda sedan 2008. Parisarna är orädda, och jag låter mig inspireras. Här är varken folk eller stad rädda för färg, för dekadens, för nytänkande eller för att vara annorlunda genom att skapa nya trender. Paris är den modestad man tror att den ska vara, men inte bara med hänsyn till konfektion. Med hänsyn till attityder, arkitektur, teknologi, historia, och kultur. Jag kan gå runt i timmar längs dem behagliga breda gatorna som kastas av enorma bostadshus rymmandes minimala lägenheter, med långsmala franska fönster till ögon. Här är en plats man vill bo, och har man inte medlen till det, så vill man åtminstone få vara här. Längs gatorna trängs uteserveringar överbelamrade av paris-stolar runt runda bord. Kaffet som serveras är rykande hett och aromatiskt, croissanterna mjuka och fluffiga. Jag lämnar min trygghetszon och beställer in Råbiff, med tillhörande kondiment. Rödbetor, äggula, kapris, lök och chili. Det smakar kryddigt och slätt, och helt fantastiskt. Under min blixtvisit blir det till min signumrätt. Servicen är omedelbar och väntetiden kort, men inte personlig. Någonstans. Jag ifrågasätter detta till en fransk kollega, som ger mig ett snett leende innan hon förklarar med stark fransk brytning, ”Not important to be nice, only to be quick” Kanske är det svårt att vara på språng och närvarande i samma ögonblick? Kulturskillnader som gör att jag konstant känner mig nyförälskad i Världen.

IMG_1013 IMG_1262

I Paris lär man sig snabbt att se skillnaden på vem som är parisare och vem som bara är på besök. Parisarna tittar rakt fram fram, och det finns inget tvekande i deras uppsyn. Oimponerade av sin omgivning, och närvarande i nuet. Turister beter sig på helt konträrt sätt. De går med blicken uppåt, omedvetna av vad som pågår runt omkring dem, och låter sig imponeras av sin omgivning. I Paris ser dock inte turister ut som turister gör på andra platser. I Paris är turister chica och i tiden, och modet kan inte användas som epitet för att särskilja vem som egentligen hör hemma i den franska huvudstaden. Egentligen handlar det inte om moderiktighet, det handlar om den parisiska atmosfären. I en stad med stenhård konkurrens lämnas ingen plats för osäkerhet och tvivel, utan det du ser på gatan är pondus och självsäkerhet. Två av vår tids mest stilsäkra attribut, som de allra flesta tar sig väl ut i. Det är som att fult här blir snyggt, eftersom det bärs upp på ett annat sätt. Det är svårt att avgöra vad som är mode och vad inte är det.

Ett urval ifrån vackra Le Marais:

IMG_1022

IMG_1024

IMG_1099

I sällskap av en god vän sitter jag på Trocadéro och bara är, under Le Coqs röda markiser. Det må vara en av dem mest turisttäta platserna i Paris, men av helt rätt skäl. Här slås man av det storstadsmässiga Paris, det som människor förälskar sig i gång på gång. Den breda rondellen, Eiffeltornet, de blommande kastanjeträden och det skyndande lugnet. Folk tillåter sig att stanna upp och njuta, men är hela tiden på väg någon annanstans. Så även jag, tack för den här gången Paris. Om jag får bestämma, så ses vi snart igen.

IMG_1230

Idylliskt

Franska Roissy, en idyll där friden en bart störs av dånet från jumbojettarna som kommer in för att landa på den intilliggande Charles de Gaulle flygplatsen. Ett riktigt häftigt soundtrack. 

IMG_1009

IMG_1259

Batumi, ett sovjetiskt Nice

Batumi visar sig vara en helt ny sida av Georgien. Här bor en annan typ av landsmän än dem som bor i huvudstaden. Här är man belevad och kultiverad, engelsktalande och lite förmer. Precis som orten i sig. Redan under Sovjettiden räknades Batumi som ett av dem mest populära turistmålen i Öst, tack vare den vackra naturen och läget vid Svarta Havets kustremsa. Palmträd utmed strandvägen, stora kasinon med neonskyltar i bländande färger och högresta byggnader med oförklarlig arkitektur formar en framträdande Skyline. Staden andas samma luft som Franska Nice, om än en något mer öppenhjärtlig sådan.

IMG_0848

I Batumi blir man omhändertagen på ett sätt man sällan stöter på i Väst, som jag genast blir upptagen utav. I restaurangen högst upp på majestätiska Sheraton sveps jag med av en snacksalig servitör att prova på georgisk köttgryta, Ostri. Kryddstark och otroligt smakrikt tack vare inslag av koriander, persilja, tomat och vitlök. Likt det mesta i det georgiska köket, ostarna, brödet, ja till och med vattnet, bär rätten en naturlig sälta. Smaker av sött är inte lika efterfrågade här, och på restaurangernas menykort marknadsförs i stort sett bara torra viner, på sin höjd halv-söta sådana. Det tar ett tag, men man lär sig att uppskatta den Natriumrika maten och drycken.

IMG_0845

Min vistelse här är kort, men rik på innehåll. Morgonen det är dags för avfärd springer jag längs Cornichen i hällregn. Det är inte kallt, men näst intill folktomt. En äldre herre rastar en svart labrador som av formen att döma levt ett bortpjoskat liv. Mannen skakar misstroget på huvudet när jag passerar, helt dyngsur men upprymd över att ha fångats av regnet. Något jag aldrig skulle uppskattat för bara något år sedan, men som idag blivit till ett alltid uppskattat inslag.

Vid löpspårets slut tornar det futuristiska Alfabetstornet upp sig. En märklig konstruktion föreställde en dubbelhelix omslingrad av det georgiska alfabetet, vilket det 130 m höga tornet sägs vara en hyllning åt. Både motivet och utförandet ger upphov till höjda ögonbryn, men trots sin märkliga struktur vädrar bygget monetär välfärd, och det är nog trots allt den egentliga andemeningen.

IMG_0859

IMG_0879

Bortom skrytbyggena vid klapperstenskusten breder stadens mer modesta delar ut sig, de som ännu andas forntid snarare än framtid. Bostadshus med fasader i plåt och betong, uteslutande byggda för funktion och inte attraktion. Enorma granar inte palmer, ryskspråkig skyltning inte engelsk, second hand butiker inte märkesbutiker. Kontrasten är stor, men oavsett adress är Batumi en snäll plats. Man är välkommen vart än man kommer.

IMG_0884

IMG_0885

Jag känner mig ofärdig, och är inte redo att lämna riktigt än, men det enda dagliga flyget ifrån Batumis flygplats är klart för avgång. Missar jag det, får jag vänta 24 timmar på nästa. Flygplatsen påminner både in- och utvändigt om Slimminge Bygdegård där jag spelade med i klassuppsättningar under lågstadiet. Passagerare är inte fler än att markpersonalen mer eller mindre känner oss alla vid namn, och bara det är något speciellt. Tack Batumi för allt, vi ses igen

IMG_0900

Georgiens många ansikten

Satte idag kurs mot Batumi, en badort vid Svarta Havets kust som enligt samtliga turistguider jag läst skall vara en plats på uppgång, väl värd att besöka.

Det är lite hej och hå i Georgien, det skall man inte sticka under stol med. Busstationen i Tbilisi liknar ingenting jag sett förut, och påminner snarare om en parkeringsplats långt ut i förorten än en knutpunkt för kollektivtrafik. Vita minibussar står parkerade om vartannat och de korpulenta chaufförerna vrålar ut olika destinationsnamn för att leda resenärer rätt i kaoset. För en spottstyver får jag en biljett till rätt plats, och när bussen är fylld till bristningsgränsen är det dags för avgång. Hastighetsbegränsningar ses här som rekommendationer snarare än direktiv, och varken mitträcken eller säkerhetsbältet verkar ha fått något riktigt fäste ännu, men det går som regel bra ändå.

Den framåtanda och kulturella rikedom man märker av inne i Tbilisi finns knappt ett spår utav så fort man kommer ut på den Georgiska landsbygden. Fallfärdiga tegelhus, rostiga plåtskjul, vildvuxna trädgårdar och nedskräpade vägrenar. Här är livet enkelt, och man får känslan av att tiden stannat av. I kontrast till den anspråkslösa civilisationen är naturen hisnande vacker. Vägen vi kör på slingrar sig mellan bergen där skogarna lyser gröna av klorofyll, och vattnet är kristallklart i strömmande forsar. Luften är fantastisk frisk, och det doftar redan sommar.

Sex långa timmar tar det att nå Batumi, som ligger precis i gränslandet till Turkiet. Vid ett första intryck känns det som att man befinner sig i Nice på den Franska Rivieran. Rena stenstränder, palmträd, och välputsade fasader längs gatorna. Ett helt annat Georgien än det man stöter på i huvudstaden.

IMG_0857 IMG_0856

IMG_0853

Överraskningar i Tbilisi

Klockan står på tidigt, men solen lyser redan in genom dem tunga gardinerna i det nya rummet jag förhandlat upp mig till. Med undantag för att jag numer har utsikt över Tbilisis takåsar lämnar hotellet en hel del att önska. Små utrymmen och begränsad service. Jag bestämmer mig för att det här blir sista dagen i Tbilisi innan jag reser vidare.

Det doftar sött av nyutslagen Syrén nästan överallt, och gatorna är överbelamrade av människor. Jag tar en omväg inom Elia området där Sameba Katedralen stoltserar, och passerar förbi det nybyggda Presidentpalatset med omisskännlig äggformad kupol. Åter i området där tiden tycks ha stannat, var bostadshus utgörs av plåtskjul och asfalterade vägar känns som en chimär i det här gruslandet. Personlighet finns det däremot gott om, och trots att det här är ett område där människor lever som allra mest primitivt, är det här jag går mest dröjande. Det är fattigt och folk lever på under existensminimum, men detta till trots så existerar inte någon främlingsfientlighet här. Den som säger, “Håll er borta, detta är inte ert hem, Ni har inget här att göra”. På samhällets alla plan är Georgier ett gästvänligt folk, och att besökare här betraktas som gåvor från Gud, det går inte att ta miste på.

IMG_0700

IMG_0619

IMG_0712

Jag åker linbana upp till Narikala, en medeltida fästning högst upp I Tbilisi med den nyligen renoverade St Nicholas kyrkan längst ut på krönet. Här är utsikten mer intim än den från Mtatsinda, och man får på nära håll se Georgiens både ansikten på nära håll; det som människan byggt och det som naturen skapat. Murarna som en gång omgivit det gamla kastellet ligger till mestadels i ruiner, och man får se sig om både en och två gånger ifall man ger sig ut på någon av dem upptrampade stigarna som leder allra högst upp på kullen. Sluttningen som omger kastellet är både stenig och brant. Helt grönklädd så när som på inslag av ilsket röda Vallmoblommor tycks hela scenen utgöra symbol för landets mödosamma historia. Det naturrika och fredliga landet som invaderades av ett rött kommunistiskt tänkande, vars kamp för självständighet varit både lång och blodig. Oerhört iögonfallande.

IMG_0761

IMG_0757

IMG_0793

När solen gått ner finner jag mig på en av Tbilisis kanske mest omskrivna restauranger Bohema, belägen precis vid foten av Narikala som om natten lyses upp likt en stjärna på himlen. Utsikten är klanderfri från den rymliga terassen som huserar restaurangens uteservering. På menyn stoltserar man med både internationellt kokkonst varvat med georgiska pärlor, och jag beställer in båda delar. Jag får dessutom smaka på lokalt torrt rödvin, precis det som Georgien är så känt för. Det smakar fruktigt och syrligt, och jag blir fast direkt. Ett värdigt avslut på min sista dag I Tbilisi.

IMG_0808

 

På besök i Gulag

Då det pittoreska hotellet jag valt inte hade något eget gym, frågade jag igårkväll lite försynt om man kunde rekommendera något närliggande gym? Jodå, den tjänstvillige portiern blev till eld och lågor och ordnade fram en karta på vilken han ritade upp en vägbeskrivning till gymmet han själv alltid gick till. Detta lät lovande tyckte jag, och satte i god tro kurs mot träningscentret. När jag kom fram till den angivna adressen och möttes av en dåligt belyst gångtunnel ifrån huvudgatan in till en innergård kan man tycka att jag redan där borde ha vänt på klacken och istället intalat mig själv att man inte måste hålla igång varje dag. Men icke. Tunneln ledde till en ännu sämre belyst innergård, och plötsligt fann jag mig framför en lågmäld byggnad i mycket taskigt skick, påminnandes om en enorm bostadsvagn. Tänkandes att skönhet väl sägs komma inifrån steg jag in och möttes av en syn jag sent kommer att glömma. På en yta av 25 kvadratmeter med inte mer än två och en halv meter i takhöjd bredde det så kallade gymmet ut sig. Manuellt manövrerade maskiner av årgång 1970 stod huller om buller i det lilla utrymmet, som förvånansvärt nog var fyllt till bredden av testosteronstinna georgier som pumpade sina muskler medan rysk hårdrock vrålade ur högtalarna. Hela upplevelsen var som en iscensättning från ett Gulag läger, och för endast 10 svenska kronor kunde jag få vara med och leka. Jag backade ut, och lämnade området i raskare takt än vad jag anlänt med.

En vända på Google senare gav mig insikten att det närmsta fitnesscentret av “hög klass” låg långt ut i den Tbilisiska förorten. Redan skärrade tänkte jag att det ju trots allt inte kunde bli värre, och begav mig i taxi mot min nya destination. Gymmet visade sig faktiskt vara både varierat och renhållet, och ett enormt upplyft från min första upplevelse trots sitt suspekta läge i Tbilisis mörkaste delar. När jag kom in på hotellet igen framåt midnatt frågade portiern om min upplevelse. Jag förklarade på inlindat sätt hur man inte haft redskapen jag brukade använda på det första stället, och hur jag istället valt ett annat gym. Mannen i receptionen tittade bekymmersamt på mig och sade sedan “But so expensive at this gym” på mycket knagglig engelska. Prisskillnaden på förorts-gymmet hade varit 15 kronor mer än Gulag-gymmet. En liten skillnad för mig, men en stor skillnad för honom.

Vi kommer alla ifrån olika kulturer med skilda förutsättningar och inställningar till vår vardag. Att få bli påmind om detta med jämna mellanrum är inte bara oerhört viktigt utan även ett enormt privilegium att lära utav. 15 kronor för lite nyanserad ödmjukhet och tacksamhet känns som ett väldigt bra pris.

Godnatt från Georgien

IMG_0696

Tbilisi

   IMG_0595

Agmashenebeli avenyn badar i solljus, och dem utslagna träden skvallrar om att våren redan anlänt till den Georgiska huvudstaden. Att området tillhör Tbilisis finansiella distrikt är enkelt att utskönja. På den trånga trottoaren trängs missklädsamma kostymer med vårfirare på shoppingtur i ett tempo där folk skyndar långsamt fram.

Vid Dry Bridge hålls det utomhusmarknad alla dagar i veckan som vädret tillåter. Försäljare består uteslutande av äldre, och på skrangliga bord och utlagda filtar hittar man allt ifrån avlagt porslin till litteratur, dryckeshorn och LP-skivor. Doften av frisk luft blandas med den där speciella doften av gammalt som man känner när man kommer in i en äldre människas hem. Doften av historia.

IMG_0606

I den intilliggande 9e Mars parken, kan man gå på konstutställning under bar himmel. Längs rustika ställningar av bambu hänger akvarellmålningar med motiv av Georgien, och under markiser säljs traditionella hantverk i både ull och trä. Allt till en billig peng. Stämningen är uppsluppen, och försäljarna sköter sitt istället för att försöka locka besökarna till köp.

Ett par gator längre bort breder det första av Tbilisis gamla stad ut sig. Av de futuristiska glasfasader man ser torna upp sig runt över områdena jag hittills besökt finns här inte ett spår. Jag får lära mig att baktanken med att bygga i glas inte enbart är formgivning, utan något som även skall symbolisera ”Det nya Georgien” där transparent tänkande står i centrum, och meningen är att folk utifrån gatan skall ha möjligt att se in till statliga institutioner.

13054846_10153529082694117_1591593126_o

Tillbaka till den gamla staden. I samtliga redogörelser jag läst om Georgien och Kaukasus i stort, nämns Tbilisi Old Town som det absoluta måstet överallt, och jag kan inte annat än att hålla med. Trots att de flesta byggnaderna här saknar upprustning, är det här Tbilisis mest trendiga stadsdel. Anspråkslösa små bostadshus med flagnade färg, dörrar som lossnat från sina gångjärn och färggranna balkonger i trä täljda i mönster av sovjetiska stjärnor. Kullerstensgator kantade av både sprudlande liv och övergivna byggnader, bebodda enbart utav den historia dem berättar. Hembryggt rödvin säljs i återvunna cola-flaskor, och på hippa caféer med bord och stolar av fraktpallar dricks det kaffe med onödigt mycket socker och inmundigas Khachapuri, georgiskt ostbröd som serveras precis överallt.

Jag tar spårvagn upp till toppen av Mtatsminda, berget som överblickar hela Tbilisi och ger hem åt stadens mastodontlika tv-torn och en Pantheon-liknande restaurang med marmorgolv och smakfull stuckatur, välbesökt både nu och under Sovjettiden. Här blir jag introducerad till det georgiska köket, och får smaka både Achma (ostbaserad lasagne) och Adjarian Khachapuri, ett urgröpt båtformat bröd med kompott av röda böner. Jag är inte imponerad, och tycker mest att allting känns saggigt, fettdrypande och aningen smaklöst. Utsikten man får är dock väl värd struntsumman som lunchen kostar. Över grantopparna står alla Tbilisis grandiosa katedraler och pråliga skrytbyggen ut i mängden, och i kulissen ser man hur staden ramas in av det bergiga landskapet. Georgien är verkligen ett fantastiskt vackert land.  13035698_10153529106729117_721816174_o

Jag beslutar mig för att spatsera till Samebakatedralen, världens tredje största ortodoxa kyrka. Katedralen ligger i slänten på Elia kullen, som jag får intrycket av är ett av Tbilisis mindre bemedlade kvarter. Här är skyltning på Engelska en raritet, än mindre någon som behärskar språket. På trasiga grusvägar går både höns och hundar helt fritt, och förfallet är så påtagligt att man får känslan av att man befinner sig i en spökstad. Lunket är ett annat, och de flesta som rör sig på gatorna tillhör den äldre generationen. Här stannade tiden för 100 år sedan, och man får påminna sig själv om att ställa tillbaka klockan.

I och utanför katedralen är allt av toppmodern kaliber. Jag som på inget sätt är troende blir trots allt enormt imponerad av katedralens massiva innanmäte. Det är uppenbart hur Georgien är ett mycket religiöst land, och horder av folk strömmar till för att be och visa sin tacksamhet. Det är något speciellt med stämningen i kyrkan som gör att jag vill sätta mig ner och bara vara. Ett otroligt lugn existerar här inne, som jag för en liten stund vill vara en del utav. Religiös eller inte religiös.

IMG_0680

IMG_0683

Godmorgon, jag är i Georgien

När vi landar på Tbilisis flygplats hade solen ännu inte gått upp. Hopvikt över tre säten har jag sovit ostört från avgång till landning, så det är med mycket tunga steg jag kliver av planet. I den modesta terminalen ligger det nedgådda röda heltäckningsmattor på golven, och i taken flimrar ljuset från nakna glödlampor. Ungefär hälften lyser inte alls. Man märker direkt att här, här har kapitalismen ännu inte tågat fram.

Morgonruschen hade ännu inte hunnit ta vid, så väntetiden vid både immigrationskontrollen och bagagebandet är lyckligtvis kort. I ankomsthallen låter jag mig övertalas jag till att anskaffa ett sim-kort för endast en spottstyver innan jag ger mig ut i taxidjungeln. En brysk, lågmäld kvinnliga installerar på eget initiativ kortet på rutin, och att allting står på svenska, tycktes inte bekomma henne.

Under taxiresan in till Tbilisi, som jag självfallet fått till överpris, har staden ännu inte hunnit vakna till liv. Mörkret begränsar det som finns att se, men husen som radar upp sig längs med vägkanten känns som stöpta i sovjetisk form. Formlösa boxar vars glansdagar tillhör det förflutna. Dåligt upplysta gator, gigantiska reklamskyltar på obegripligt språk och en känsla av att allting mest är grått, fult och fattigt, för att inte försköna ordvalen. Den som någon gång varit I Moskva kan relatera till känslan.

Vi korsar Barathasvili bron, och tillryggalägger Frihetstorget som klockan sex på morgonen ekar folktomt. Medan vi färdas allt längre och längre bort från centrum på Rustaveli avenyn, Tbilisis paradgata, förstärks min känsla av att jag gjort en blunder I val av hotell. Chauffören korsar Kura floden igen, och svänger in på Agmashenebele avenyn som skall vara gatan mitt hotell finns att hittas på. Trots att området inte kan tillskriva sig Tbilisis mittpunkt, är det en anspråksfull gata med en inbjudande atmosfär. Sovjetiskt bredlagd, och kantad på bägge sidor utav både bostad- och förrättningshus med vacker dekor i Jugendstil. Utmed den enkelriktade avenyn står smalstammade träd, planterade med symmetriska mellanrum.

För en överenskomlig summa tillåts jag checka in till mitt rum trots att jag anlänt väl före utsatt incheckningstid. Uppe på rummet inser jag till mig förtret att det inte bara saknar fönster, det är dessutom inte större än en skolåda. Pust. Jag förbannar mig själv för att inte ha gjort nog research, men är för trött för att ställa till en scen, och somnar direkt.  Ett par timmar senare inser jag att jag inte kommer att överleva två nätter i det minimala kyffet jag blivit tilldelad, och repar mod för att gå ner till receptionen och beklaga mig. Minuterna senare är det är med en känsla av att vara mycket osvenskt, och inte på ett härligt sätt, som jag förklarar mitt missnöje för den plikttrogne receptionisten. Som tur är får jag till svars att en gratis uppgradering går att ordna med detsamma. Lämnar nöjd, med nyförvärvad insikt över varför människor med annan nationalitet än svensk sällan drar sig för att krevulera så fort skorna ömmar.

Prolog

Tbilisi, Georgien. Ännu en ny plats. Trots att solen ännu inte gått upp, och trots att jag är så trött att ögonen går i kors, så är jag uppspelt. Inkilad mellan mina två väskor sitter jag i baksätet till taxin, glad och tacksam över att jag ständigt ger mig ut på dessa äventyr. Att jag är orädd inför det som jag ännu inte vet, och att det är det som räddar mig varje dag. Den ständiga förändringen, det hastiga tempot och flängandet från plats till plats.

Med utgångspunkt i den Förenade Arabemiraten, längst ut på den arabiska halvön, har jag privilegiet att få se världen med mina egna ögon. Ifall jag skulle fått en stämpel i mitt pass varje gång jag kommit till ett nytt land, så hade jag idag haft 48 unika stämplar. Jag har stått högst upp på Taksim och blickat ut över vackra Istanbul. Jag har sprungit runt Central Park i minusgrader innan soluppgången. Jag har åkt motorcykel och bett för livet i Kolkata. Jag har blivit grundlurad på undangömda marknader i Shanghai. Jag har varit full och legat på motorvägen i San Francisco för att titta på stjärnorna. Jag har stått längst ut på Godahoppsudden och sett vågorna brytas mot klipporna under mig.

Allt detta, det är något jag vill skriva om. Det gick upp för mig att jag har något att berätta, och kanske framför allt, kan berätta det. Jag har alltid varit den som hellre skriver ner tusen orden än tar en bild, och jag vill introducera den här plattformen precis för vad kommer att vara. Journaler, berättelser, observationer, tankar och reflektioner. Personligt och nyanserat, ödmjukt och sanningsenligt, formulerat och noggrant, världsligt och småskaligt.

undertecknat, Adam Eriksson

11051257_10152697952914117_1233452671_n